Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 2

nes så friska och sköna ansigte. — Domherrn fattade rörd hennes hand. Jag lefver ju ännu, barn! Jag lefver ju. Flickan fortfor: — Hösten och vintern förgick, nyåret kom och ännu inte någon underrättelse från dig; jag kunde inte skrifva till dig, ty jag visste inte hvar du fanns. Du hade aldrig sagt mig det. Onkel Florens från Westfalen, som bodde vid Rhen och som årligen hvarje sommar kom till mig på Ovelgönne, se der allt hvad jag visste om dig. Domherre von Aschen var allt, som stod på kurlistan i Hofgeismar; mera visste ingen om dig, — och Westfalen är stort. O, hvilken ångest och sorg jag erfor för din skull, och ingen menniska kunde mildra den. Endast min mors bild delade den med mig. Ja, käre onkel Florens, då jag satt framför det bleka ansigtet, — men du skrattar säkert åt mig. Han gjorde det ej. En häftig inre smärta var nära att öfvermanna honom, och för att dölja den hade han tvungit sitt ansigte att småle. — Nej, nej Karolina, mitt ljufva barn! utropade han. — Förlåt mig, jag har handlat orätt mot dig. wvamla ungkarlar blifva ju förkroppsligade egoister. — Du egoist, onkel Florens? — IIvad annat? Men jag skall bättra mig, och ännu i dag skall jag på kurlistan uppskrifva min adress, så att hvarje barn kan veta hvar jag kan anträffas här i verlden, och du skall skrifva till mig regelbundet hvarje sjerdedels år, eler ännu heldre hvar månad, om du inte tycker att det blir för besvärligt.