Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1867, sida 2

upptorna sig omedelbart invid strömmen, så att han måste tränga sig fram genom en smal bädd, än draga sig tillbaka i små, dystra klyftor och längre bort täcka dalar. De äro till större delen betäckta af höga, täta löfskogar, hvilka sträcka sig från deras toppar ända ned till fötterna; höga, kala, besynnerligt formade klippmassor afbryta ofta skogen. Från mången bergsspets nedblicka melankoliskt de ensliga ruinerna af någon gammal riddarborg; nära Warburg reser sig Desenberg, den gamla grefliga slägten Spiegel zum Desenbergs stamborg. Längs utefter Diemel for bergehäsen med domherrn von Aschen och hans följeslagarinna. Den kunde endast fara längsamt; vägen gick brant uppför eller nedåt, sväfvade ofta nästan ut öfver vattnet, som brusade mer än hundra fot nedanför, och slingrade sig derefter tätt utmed branta klippmassor och svindlande bråddjup. Efter ett par timmar blef vägen jemn; han förde in i en dal, som innehöll ängar och sädesfält; midt deruti stod ett hus. — Ovelgönne, sade domherrn till sin reskamrat. Han uttalade detta ord sakta, nästan högtidligt; hans röst tycktes darra och vara nära att svika honom. Att han ville föra sin reskamrat hit kunde det ej vara; något annat måttel nafva upprört och gripit honom. Fru Mahler märkte det ej. Hon var ipptagen af att betrakta sin blifvande istelseort. Hon såg sig omkring. I hagarne gingo kor; på ängarne stod näset högt och grönt; röda och blå blomnor blomstrade deremellan; på åkrarne