Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 3

så länge skall denna gräsliga landsplågan, hungersnöden, derstädes återkomma. Detta kommunikationsmedel är jernvägsanläggning och dess ändamålsenliga bedrifvande. Hela Sverge måste nu, såsom mången gång förut. offra stora summor och stora förråder, utan att egentligen erhålla annat än nödlidandes tacksamhet i utbyte. Dessutom veta vi huru moraliskt depraverande understödet verkar, då det gitves utan motsvarande förrättadt arbete, förutom att det skapar och vidmakthåller den värsta bland alla menskliga laster, nemligen lättjan. Man har derför varit betänkt på att för de medel, som måste offras, få en mängd nyttiga företag utförda, men äfven dessa lemna ej för framtiden det säkra skyddet. Att derför bortplottra de stora summorna på olika småarbeten är likaså slösaktigt för det närvarande som olyckligt för framtiden. Nedläggom alltså de medel, som nu ovilkorligen mäste utgifvas, på de förberedande arbeten, som möjligen i och för en blifvande jernvägsanläggning från Gefle ända upp till sjelfvaste norden äro nödvändiga. Vi hafva ännu en Ericson och många hans lärjungar, som skola med redan förvärfvad vana finna det ganska lä räckvis anordna på de Jemnare ytorna förar byggnadsgrunder. bankfyllningar etc., hvilka alla kunna fortgå, under det att profilerna, af våra till hundradetal nu sysslolösa jernväg ngeniörer, upprättas, granskas och antagas, utan att man behöfver bortöda en onödig tid på dessa ritningars prydliga och tidsödande topografiska utrustning. Må icke någon invända, att detta tager sin rundliga tid. Den som känner en Ericson, vet ock hvad han förmår. Dessutom, hvad betyda några misstag, som en framtid får godtgöra, om så olyckligt vore? et är nu stort, derföre måste bågen spännas styft. Aldrig någonsin vore det förenligare med en god hushållning att dränka landet i skulder, än just nu, då våra bröder äro tärdiga att lida den gräsligaste af all död, hungersdöden. Eller tror man ej att en moderskärlek, en älskande makas hjerta eller anhörigas mindre nödställda men likaså varma känslor skulle mana till att heldre gå ifrån gård och hem och härd än att se sina egnas, kärastes lif skördas under hungerns marterande plågor? Ä Måtte vår solkkäre konung besinna huru värdigt honom detta mål är! Måtte vår snart sammanträdande representation visa sig värdig lösandet af det stora problemet, och efterkommande slägten skola i evighet nedkalla välsignelse öfver hans minne och tacksamhet öfver förfådren, som uppfattade ej endast stundens behof utan äfven framtidens lifsfråga. a Innan denna uppmaning i sin helhet kan anses i något sånära fullständig, torde man erinra sig huru krigets omenskliga bragder än i dag belläcka Europas lyckliga och olyckliga folk. Äfven vi böra deraf manas till ihågkommande af öfverhängande faror, och ej i inbilsk förtröstan tro oss kunna undgå dess härjningar. Kasta vi blott en blick på kartan, så se vi huru det omätligt stora Ryssland, liksom en verldsdel för sig, samnar Stilla hafvet i öster; tror man då att det sjelfvilligt vill afstå ifrån Atlantens famntag åt vester, för att nöja sig med endast en insjö, fastän sjelfva Östersjön åt detta håll. Nej! och tussende gånger nej! Det måste nödgas dertill. Likväl står i närvarande stund hela Norra Sverge så i godt som försvarslöst mot jätten i öster. Ur ren strategisk synpunkt måste det vara en lifsfråga för vår afundade halfös oberoende, att genom en jernväg förbinda, ja sastbinda Norrland med det södra riket, och säkerligen behöfva ej vidare några ord slösas härpå. Hvad alla veta, I måste enhvar ej vara okunnig om. Således svenska jernvägsnätets utsträckning norrsut blifve den räddningsplanka, hvarpå norden Iskall gå en lyckligare framtid utan hungersnöd I till mötes. Få vi ej under vår lifstid se denna i sin hela utsträckning färdig, så banom åtminstone vägen sdertill med de omkostnader, som nu måste göras; soch skulle vi ej hafva kommit längre än till blotta bankens anläggning och grusning, så kunde denna stora, ståtliga och backfria väg begagnas till allman landsväg till dess att omständigheterna medgitva skenutläggning och lokomotivtrafik. Till slut må ingen tala om att nöden blefve afbjelpt, innan man hunnit sätta arbetet i gång. I Det är lång tid och många dagars föda, som behöfves, innan nästa skörd kan inhöstas; men sven sedermera komma följderna af missväxtåret att låta känna sig ytterligare några år. Och som yttradt blifvit: Målet är ej stundens tillfredsställande, utan hela Sverges för all framtid försäkrade befrielse från onaturliga näringar, isom medförande natur! men så mycket sorgligare följder. Med ett ord: Hungersnödens omöjfliggörande i hela Sverge för kommande tider.