Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1867, sida 3

(Insändt). Det går genom hela Svea land ett upprop till medlidandet. Nöden är stor men Huru skall Norra Sverge en gång för alla räddas ifrån hungersnöden? Denna fråga kan endast besvaras på ett enda sätt, nemligen: Derigenom att de nordliga provinserna sättas i tillfälle att uteslutande egna sig åt de näringar, som deras klimatiska förhällanden medgifva. . Dessa näringar äro bergshandteringen, hvarg oändliga rikedomar derstädes landet hvarken har rätt eller råd till att såsom hittills förslösa; skogsskötseln, som först i sednare tider fått det erkännande, den under sekler saknat; och boskapsskötseln, hvars lifnärande välsignelse på långt när ej så uppskattats, som den förtjenar, isynnerhet i nordiskt belägna trakter. Att deremot drifva ett rationelt eller endast vanligt jordbruk i norden och att vilja, med lifsfara att svälta till döds under ofta återkommande missväxtår, frammana ur jordens sköte de sädeskorn, hvarförutan vi med våra vanor ej kunna tillfredsställa lifvets behof, har redan under åratal klandrats af våra bildade jordbrukare så i Sverge som Finland, och undertecknad skulle vilja förlikna denna derstädes onaturliga näringsfåugst vid sättet att i medlersta och södra Sverge ej lefva af sädesodling och samtidig boskapsskötsel, utan af vinodling och sydfruktskultur. Ty hvad som passar för medlersta och södra Sverge passar ej för norra Sverges klimat, likaså litet som de under Italiens milda himmel mognande orangerna kunna bringas till mognad under vår oftast kulna och nästan ständigt kalla horizont. Utstrykom derför från nordligaste Sverges näringar jordbruket, men sättom samtidigt kommunikationsmedlen i det skick att nordens innevånare kunna uti ett ständigt utbyte af sina produkter ifrån oss hemta de sädesförråd, hvaraf de äro i et omistligt behof; ty så länge de äro tvungna att riskera missvästårens sorgliga följ de, för att ej årligen nödgas svälta ihjäl oc2 således tvingas att drifva jordbruk