Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1867, sida 2

ner. Än nämnes hertig Persigny som inrikesminister, hvilket visserligen icke skulle befrämja utvecklingen af landets frihet. Än heter det, att Hausmann skall blifva minister för de offentliga arbetena, hvilket endast kunde betyda, att Frankrikes alla finansiella krafter — såväl nu som i framtiden — skulle användas till liknande företag för hela landet, som dem, hvilka redan i så stor utsträckning och till så stora ekonomiska förluster blifvit utförda i hufvudstaden. Än hör man, att Rouher skall afgå och aflösas af statsrådet Genteur, en framstående talare, men utan politisk betydelse, och detta skulle betyda, att , kejsaren icke vill hafva någon vice kejsare. En annan gång förekommer ryktet, att Rouher skulle göras till erkekansler, d. v. s. intaga samma plats, som Cambacdres i det första kejsardömet. Som vi förut meddelat, har det ätven varit tal om utrikesministern, och som hans efterträdare hafva sednast omtalats Drowyn de Lhuys, försvararen af alliansen med Österrike, samt Latour d Auvergne, hvilkens program uppgifves vara godkännandet af sakernas nuvarande skick i Tyskland och Italien. Allt detta antyder missnöjet hos folket med det nuvarande tillståndet, och utom affärsoverksamheten, beroende på det fullkomliga misstroendet till den nuvarande situationen, har detta missnöjo äfven sin grund uti de skandaler, som nu kommit i dagen i afseende på styrelsen af Credit mobilier. Det är nemligen icke endast det oerhörda prisfallet af dess aktier, utan framförallt det faktum, att sällskapets status länge varit förtviflad, samt att denna penningeinstitution redan för längesedan skulle gått till botten, om icke tidningarne hade hållit den uppe genom lögnaktiga uppgifter. Till lön härför lära de hafva mottagit icke mindre än 4 millioner francs, som stå uppförda bland sällskapets hemliga utgifter. — Likaledes har det väckt stor harm, att styrelsen, som bestått af mycket rika personer, icke af sin privatförmögenhet vill ersätta den förlust, som den åstadkommit för mångtaldiga menniskor. Några hafva visserligen gjort detta offer, såsom t. ex. Chevalier, som härigenom lärer hafva tillsatt hela sin förmögenhet; andra vilja göra detsamma, t. ex. hertig Galliera; men bröderna Pereira vilja ingalunda gå in derpå, och oviljan är framförallt riktad mot dem, så att man till och med har för plan att ställa dem inför rätta, under det å andra sidan de nämnde bröderna begära regeringens biträde mot den värste opponenten — JIlires. Tidningarne hafva omtalat dessa skandaler, och detta i en ytterst bitter ton, hvilken för närvarande är förherrskande i den franska oppositionspressen, framför allt mot regeringen och dem, som med densamma stå i beröring. Bland andra har en vigtig ekonomisk organ, ,aktie-egarnes tidning, af det nuvarande dåliga affärstillståndet tagit sig anledning att anfalla hela kejsardömets politik och dervid ådragit sig rättegång och att tagas i beslag, hvilket sistnämnda under de sednaste åren icke eljest förekommit. De ckonomiska och financiella intressen, som på sin tid hoppades räddning af republikens omstörtande, se sig nemligen nu åter på algrundens brant. Den ofvannämnda tidningen yttrar sig sålunda: , Tillståndet låter uttrycka sig itvenne ord: för hvarje dag blir arbetet sällsyntare och lissmedlen dyrare. Den sväfvande skulden, som år 1848 icke öfversteg 600 millioner, är nu nästan 1,000, och skattkammaren har för närvarande icke 200 millioner till sin disposition. På 16 år hafva utgifterna stigit från 1,300 till 2,200 millioner, och dertill komma lån till ett belopp af 2,000 millioner. Kejsardömet har under samma tid utgifvit 10 millioner mera än Julimonarkien. Grundsatsen — , att utgifva är att skapak — har förfört kommuner och privatpersoner till samma system. En hufvudpelare för detta system, Credit mobilier, faller nu för omständigheternas makt och logikens tyngd. Hela systemet är skakadt, och ödeläggelsen bultar oupphörligt på alla dörrar. Efter att hafva påmint om nederlagen i utrikes styrelsen, o:n Bismarcks öfvermod och hotelser samt om förminskningen af Frankrikes , prestige, frågar tidningen: Och huru är tillståndet i sedligt och intellektuelt afseende? Man spörje bokhandlarne om litteraturens mästerverk under de sednaste 15 åren; man spörje teatrarne om detsamma, och man betrakte bulevarderna af aftnarne. Det offentliga medvetandet slumrar och uppväcker icke ens process-skandaler, såsom t. ex. mot Leste och Cubieres under Ludvig Filip, der det likväl endast gällde några 100,000 francs. A andra sidan visar sig socialismen ånyo fiendtlig mot ka