Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1867, sida 2

— Herrn kommer från Rhen, han måtte ha mycket brådtom, för han har vid hvar station gifvit en kronthaler i drickspengar för att kunna fara en mil i halftimman. — En kurir, som reser till Berlin! ropade man. — Direkte från slagfältet. Domherrns vagn omringades. — Är slaget vunnet? Ha vi segrat? Har man ingen underrättelse om det trettonde landtvärnsregimentet? — Kanske han vet något om min son, min Joseph, sade en gammal fru till sin granne. — Om jag visste att min man lefde? svarade grannqvinnan, en ung hustru med ett blekt dibarn på armen. — Jag vet ingenting, alls ingenting, mina vänner, ropade domherrn ur vagnen, men han yttrade det ej med hetta eller förtrytelse. — Stackars folk! sade han. — Der stå de i nöd och ångest. Och hvarför allt detta? De dårarne, de förblindade dårarne! Ilvad angår dem Bourbonerna eller konungadömet? — Fort hästar, Johan! ropade han till sin gamle betjent och lutade sig tillbaka i vagnshörnet, för att ej se och höra något omkring sig. Hästarne kommo, det gick vidare, och han qvarlåg lutad mot vagnshörnet. Efter: en timma måste han åter se sig omkring. Han anlände till nästa station bortom Miinster, en liten stad med namnet Telgte. Underrättelsen om kanonaden, som man hört på hedarne sedan tidigt på morgonen, och som förkunnade ett stort slag, hade äfven hunnit till den lilla staden från Miinster. Telgte har en berömd, undergörande Mariabild, till hvilken årligen många tusen vallfärda från