Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1867, sida 2

— Man skjuter, svarade en af qvinnorna, — I jorden? — Nej, långt bort härifrån. De visade mot vester. Långt bort, och de voro likväl bleka af fasa. Äfven domherrn bleknade. Han ryckte upp vagnsdörrn och sprang ur vagnen. — Hvar hör man det? frågade han en af qvinnorna. — Här, öfverallt, svarade en af männen. — Lägg er ned i ljungen. Uan känner det under fötterna, sade qvinnorna, — jorden darrar der man står. Det var väl de sjelfva, som darrade. Domherrn lade sig på marken och tryckte sitt öra djupt ned i ljungen. Först hörde han ett aflägset, obestämdt dån; det var ett doft brak djupt nere i jorden, och det tycktes stiga allt högre upp. Men då hans öra hade vant sig mera dervid, föreföll det honom som hörde han dernere braket af en aflägsen åska. Slutligen urskiljde han ljudet helt tydigt Det var icke dernere, det var icke nåtue nå rens lössläppta elementer, hvilka skaka den gamla jorden i hennes grundvalar och söka att sönderspränga henne. Det var en vild kamp, som utfördes här uppe, at hennes bebygsare, af hennes barn emot hvarandra. Dag på slag hördes; braket af groft artilleri, långt bort mot vester, rullade genom den skälfvande jordens sköte, rullade vidare genom det vallonska landets kullar och slätter, genom det tyska landets fruktbara ängar, under den gamla Rhens breda bädd, och rullade vidare genom de tysta, westfaliska hedarnes lösa grund