Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1867, sida 2

veterinärläkaren Tidholm och länsagronom. Brattberg. För får, svin och jåderfän: UHrr V. Lundström, Forsen och C. Larsson. För profpläåjningen: Länsagronomen Brattberg samt inspektorerna Hansson (på Wrem) och Gyberg (på Saltkällan). Öfverste Nauckhoff framställde derefter, huruvida icke — med anledning af den mängd slöjdalster, som vore att bedömma — den till kl. 2 första dagen af mötet utsatta prisutdelningen finge uppskjutas till den tid andra dagen, då prisutdelning för kreatur och profplöjning skulle ske, hvilket af mötet bifölls. oo . Härefter framställdes de till diskussion framställda frågor: 1:0) Huru bör ladugårdsskötseln ändamålsenligt ordnas med afseende på den började exporten till Ungland af ladugårdsprodukter, och äro några l terligare åtgärder behöfliga för dess underlättande? Hr Evers framhöll huru reporten till England ännu mera ådagalagt vigten af kreaturens starkare utfodring och bättre vård, samt af anskaffande af bättre racer. Svenska kor gåfvo visserligen ofta en god mjölkafkastning, men nödvändigt är, att djuren från början väl uppfödas. Talaren visade vigten af en vidsträcktare rotfruktsodling: ,utan rotfrukter är hvarje utfodring för dyr. För den mindre jordbrukaren vore — i afseende på distriktsmejerier — nödigt att bilda föreningar, icke såsom nu, då en köper mjölken af de andra. Om alla äro lika intresserade, blifva äfven alla angelägna om anskaffande af god mjölk. Sådane mindre jordbrukare, för hvilka distriktsmejerier icke lämpa sig, böra göda kalfvar eller uppföda kreatur. För nötboskaps-racernas förbättring vore den af IIushållnings-Sällskapet vidtagna åtgärden att utstationera racedjuren den lämpligaste. Hr Evers redogjorde derefter för de steg, som Vestra Sverges Hushållnings-sällskapers föreningsutskott tagit för befrämjande af exporten, och meddelade den glädjande underrättelsen, att de engelska prisdomare, som bedömt det vid sista expositionen i Göteborg utställda smöret, på det fördelaktigaste yttrat sig om detsamma. . IIrr major Neiglick och H. Pettersson föreslogo, med anledning af svårigheten att inom länet erhålla dugliga tjenare för nötkreaturens skötsel, att en skola skulle inrättas, der sådane bildades. Löjtnant Gyllensvaan ansåg den direkta fördelen af exporten endast hafva kommit de större egendomarne till godo, enär produkterna från mindre icke lämpade sig derför, mot hvilken åsigt hr Evers protesterade, enär priserna inom landet stigit, hvilket naturligtvis äfven verkat fördelaktigt för de nämnde jordbrukarne. Öfverstelöjtnant Neiglick förordade anskaffandet, genom Hush:s-sällskapets förserg, af en person, som meddelade undervisning i mejerihandteringen. På förslag af ordförande beslöts, att diskussionen skulle anses utgöra svar på den framställda frågan. 2:0. Hvilken erfarenhet har inom länet vunnits om täckdikning med korta afstånd mellan dikena, och om sådan dikning, endast utförd der vattenstånd visar sig? Ilvilket är det billigaste täckdikningsmaterialet? På framställning af ordf:n diskuterades särskildt hvardera punkten i denna fråga. I afseende på den första, hade löjtnant Gyllensvan funnit de bästa resultater af den grunddikning, han utfört. Dikena lågo på 5 å 10 famnars afstånd och på 3 å 4 fots djup. Jorden hade blifvit lättare att åtkomma, kunde djupplöjas och växterna gingo djupare ned. Afkastningen hade fördubblats, och någen gång visat ännu bättre resultater. Hr Evers ansåg, efter sin 15:åriga erfarenhet, singen jordförbättring så väsentlig som grunddikning, och det vore glädjande, det allmogen vändt sin håg häråt samt använde både tegelrör och sten till material. Hr H. Pettersson yttrade, det dikena icke borde göras grundare än 4 å 43 fot, i hvilket fall kunde vara längre afstånd nu emellan. Kapten Proschwits ansåg visserligen en fullständig grunddikning som den bästa, men framhåll vigten af att — intilldess tillgångarne medgifva sädan — grunddika endast der vattenstånd visar sig, hvaremot öfverstelöjtnant Neiglick ansåg den partiella grunddikningens nytta blott bestå uti undvikande af en mängd öppna diken. Hrr ordföranden och Evers medgaf visserligen den partiella grunddikningens nytta, men varnade mot densamma utan grundlig undersökning, enär — i motsatt fall — de lagda dikena kunde vid en systematisk grunddikning blifva till stort hinder. . . Som slutligt resultat af diskussionen ansåg mötet, det grunddikningen är ett af de vigtigaste medlen för jordbrukets höjande; att den rationella grunddikningen är den bästa, men att äfven den partiella är nyttig, samt att begge betala sig. I afseende på frågans andra punkt yttrade löjtnant Gyllensvan, att om man toge i betraktande de många tider, hvarunder den mindre jordbrukaren vore ledig att slå och transportera sten till täckdikning, så torde för honom detta material vara billigast, i hvilken åsigt kapten v. Proschwitz instämde. Länsagronomen Brattberg anförde exempel på lokaler, den sten icke lämpade sig för grunddikning, till exempel ställen med ringa fall. Om sten användes vore vigtigt att sönderslå den till högst två hönsäggs storlek. Mestadels kan sådan sten erhållas till ett pris af 33 öre kubikalnen, och då blir detta material icke mera än hälften så dyrt som tegelrör. För vissa delar af . lånet är enris särdeles användbart. . Af diskussionen framgick, att lokala förhållanden bestämma, huruvida sten, ris el. ler tegelrör är det billigaste materialet för grunddikning. 3:0. Bedrifves fiskerinäringen på ett tillfreds ställande sätt, och — i fall så icke är — hvilke åtgärder böra vidtagas till dess förbättrande? Fiskeri-intendenten v. Yhlen gjorde i ettlängr föredrag en högst intressant framställning ofvet det skick, i hvilket de trenne fiskena — insjöskärgårdsoch storsjöfisket befinna sig. Hära framgick på det klaraste, att insjöfisket bedri 65 Ef SAF -2 5 1 726 2 FP 8