Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1867, sida 2

Solen hade redan, uphstigit högre, och på den i början toma heden såg man nu några menniskor. Det var bondfolk och arbetare från de enstaka, vid vägen belägna små husen, eller från byarne, som syntes här och der på heden. De voro försedda med hackor, spadar, korgar och små handkärror. Der funnos män, quinnor och barn; qvinnorna medförde sina dibarn på armarne, i korgarne och vagnarne. De första, som man såg tidigast på morgonen, voro på väg till sitt arbete. Ett stycke längre fram voro de redan i full verksamhet. De flitiga, fattiga menniskorna hade alla stigit upp tidigt. Längre bort såg man dem stå i grupper. De hade atbrutit sitt arbete; männen lågo utsträckta på marken och gossarne bredvid dem; de hade tryckt sina ansigten tätt intill marken och lågo der orörliga. Qvinnorna stodo bredvid och blickade oafvändt på männen. Detta varseblef domherrn, då han hade börjat läsa det andra hrefvet. Hans uppmärksamhet väcktes, det föreföll honom besynnerligt, och han afbröt sin läsning. IIlsqad har folket för sig, min gubbe? frågade han postiljonen. liet vyet jag inte, ers nåd. ODet tycks som lyssnade de till något. Det är möjligt; på heden hör man mycket långt. — Fråga dem, min gubbe. Postiljonen stannade vid närmaste grupp. Tre män lågo på marken, två gossar jemte dem; tvenne qvinnor stodo der bredvid med dibarn på armarne. Qvinnornas ansigten uttryckte fasa. — Hvad står på här, godt folk? srågade postiljonen.