Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1867, sida 2

nit rikedom på sina affärer, så har man begagnat det första tillfälle, som yppat sig, att med ursinnig häftighet angripa dessa förmenta skogsåverkare. Denna häftighet har ledt till ett fullkomligt förbiseende af den första rättsgrundsatsen i ett fritt samhälle, nemligen den anklagades rätt att få försvara sig, innan han dömmes. Man har glömt tillika, att bevisningsskyldigheten här åligger angifvaren, icke den anklagade. Då vi alltför väl känt det grannlaga i vår ställning till de mot hrr James Dickson Co. riktade anklagelser, hafva vi omsorgsfullt granskat alla de offentliga handlingarneidennasak. Vi hafva visat, att den första rapporten, af öfverjägaren Lind, icke innehållit någon angifvelse, som berättigat de grofva anfallen mot nämnda aktade firma, än mindre någon bevisning. Ty att de icke kunnat vara medbrottslige i det dåd, hvarför flottchefen Ström är svårt komprometterad, nemligen att hafva brutit kronans bom för att åtkomma 117 timmer, som derefter fingo flyta ned utför Umeå elf, ligger uppenbart i dagen, inför hvarje sundt förstånd. Detta grofva dåd kan ej hafva annat upphof än en förbittring ötver ett beslag, som beröfvat åverkaren en del af hans förtjenst, utan att han nu kunnat af våldet hafva någon fördel. När Baggböle sågverksegare icke velat inköpa till det fastställda minimi-priset de 20,000 i beslag tagna sågblockarne, lika litet som Umeå sågverksbolag velat inlåta sig i denna affär, så hafva de väl deri varit i sin goda rätt. När de icke köpte detta parti timmer, så hade de uppendagligen deraf ej behof, och det är skäl nog. Under inga törhållanden ligger deri någon den ringaste anledning till att göra dem till medbrottslingar i nybyggarnes och böndernas åverkan på kronoskogarne. Nu tillkommo rapporterna rörande stockar, funna af kronans kontrollanter i Baggböle såg, stämplade med kronans märke. Sjelfva Aftonbladet har varit nog lättsinnigt att här tala om ,,stölderna vid Baggböle sågverk, utan att afvakta någon förklaring öfver detta förhållande. Hade Aftonbladet det gjort, skulle det hafva erfarit, att, oaktadt den yttersta omsorg, som dervid användes, stockar af olika stämplar icke kunna helt och hållet frånskiljas förrän de uppkomma i sågarne, hvadan också den anordning varit sedan flera år tillbaka träffad mellan Baggböle sågverk och Umeå sågverksbolag, att hvartdera sågverket håller en kontrollant hos det andra, som anmärker och räknar de stockar af det ena brukets märke, som uppkommer i det andras såg, och detta oaktadt dessa sågverk anstämpla sina märken mycket tydligare än kronans märken. Nu har man bland 40 å 50,000 försågade timmer funnit omkring ett hundra (sgr 100) kronotimmer, till ett värde af 50 å 100 rdr! Säger icke sunda förnuftet att en ,stöld här varit en absurditet. Utomdess lära kronans egna kontrollanter hafva öfvervakat den ränna, der timret skolat afskiljas, utan att märka misstaget, något som är ganska förklarligt, när tusental af timmer dag och natt löpa igenom denna ränna. Det anförda må vara nog för att visa, att man måste ega någon närmare kännedom om alla dessa förhållanden innan man dömmer, varande en sådan dom i alla händelser högst otillständig, innan man sett någon förklaring från motpartens sida. Ett ytterligare bevis på den fanatism, som råder på detta område, lemnar Dagl. Alleh:a för i Onsdags, då det meddelar ett telegram från Norrbotten, hvari omtalas att kon:s befhde i länet hos regeringen hemställt, att Fullfullna träd i kronans skogar måtte få utan afgift hemtas och försågas, för att bereda arbetsförtjenst åt de behöfvande. Denna kloka åtgärd afstyrkes på det lifligaste — emedan ,,vinsten deraf möjligen torde komma att stanna hos sågverksegarne. Hvad skall man säga em ett sådant tal? Man har å ena sidan kullfallna träd uti ofantliga skogar, hvilka träd ligga och ruttna bort, samt en nödlidande befolkning, hvilken saknar arbete, och å den andra möjligheten af en vinst åt sågverksegarne. Till att förhindra den sednare vill man lemna de nödlidande åt sitt öde! Hvar och en, som något känner skogsbruk, inser, att det är en vinst för skogen, att få de kullfallna, ruttnande träden bortröjda. Men här skall till och med denna fördel uppoffras. Vi antaga dock att regeringen ej lyssnar till ett sådant oförstånd, men fara är, att sågverksegarne,