Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1867, sida 2

— Nitt stackars barn har försvunnit för en längre tid sedan, sade hon. — IIar ni intet spår, — ingen underrättelse om henne? — Nej, inte den minsta. — Hon är, eller hon var ju gift? Ja, med en förträfflig man, regeringsrådet Mahlberg. Ion lärde känna honom i Breslau, der han var assessor och min man sekreterare. Då han blef regeringsråd, gifte de sig. — När var det? — För tre år sedan, under sommarn 1812. — De älskade väl hvarandra? — O, min herre, jag kan ej säga er huru lyckliga de voro i sin kärlek. — Och hur länge varade denna lycka? Berätta vidare, min fru. — I Februari 1813 börjades kriget med fransmännen. Konungen uttärdade ett upprop till alla vapenföra män i Preussen. Min svärson Mahlberg var en af de första, som åtlydde det. Hans unga hustru stannade qvar hos oss i Breslau. Våra trupper segrade och jagade fransmännen öfver Rhen. Konungen återfick sina länder, som Napoleon fråntagit honom, och äfven sina westfaliska provinser. De förra embetsmännen insattes åter der. Min man återvände hit till Wesel såsom krigsråd vid intendenturen. Mahlberg erhöll, såsom belöning för det mod han visat under fälttåget, förhöjd lön och anställdes i Minden. Efter slaget vid Leipzig erhöll han cn kort permission från sitt regimente, för att öfvertaga sitt nya embete och föra sin hustru till Minden. Till oss i Wesel kunde han ej föra henne, ty lasarettstyfus rasade här, och