Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1867, sida 2

oM — — mA2 döteborg den 4 oktoberEngelska folket är — det känner en hvar — mycket ömtåligt om allt hvad till den borgerliga och politiska friheten hör. Dit räknar man med skäl tryckfriheten, såsom ett af de vigtigaste momenter. Men man är tillika ytterst mån om en annan frihet, nemligen den enskiltes. IIvarje våld mot denna; hvarje kränkning af den enskilte medborgarens trygghet äfven i fråga hans heder och goda namn, straffas i England så strängt, att sådana angrepp äro der ytterst sällsynta. Den tidningsredaktion, som utan att kunna leda sina anklagelser i bevis, angriper en enskild man till hans heder, drabbas af så höga böter, att en och hvar tager sig derför väl i akt, då nemligen straffet drabbar icke en ansvarig utgifvare, som ej har någonting att förlora, utan sjeltva tidningen, vare sig det eges af ett bolag, eller en ensam egare. Beklagligen eger den enskilte icke tillräckligt skydd i detta hänseende uti vårt land. Visserligen hänvisar Tryckfrihetsförordningen för angripelser mot enskild man, som på heder och ära gå, till straslbestämmelser, som äro ganska allvarsamma, i det de gälla fängelse i sex månader eller böter ända till 1,000 rdr, men dessa straffbestämmelser paralyseras väsentligen dels genom det s. k. ansvarings-systemet, dels genom den ofullkomliga sammansättningen af våra juryer. Erinras bör likväl, att straffet kan äfven hos oss blifva mycket strängt, då nemligen en tidning i olika nummer upprepar sådana angrepp, ty hvarje sådant nummer kan blifva föremål för särskilt åtal och det sammanlagda bötesbeloppet kan då blifva ganska högt. Vi hade trott, att en god anda inom pressen skulle motväga lagstiftningens brister på detta område, men vi beklaga, att dessa förhoppningar blifvit på sednare tider bragta på skam. Så har man i sednasto tid sett aktningsvärda personer utsättas för de råaste och skamlösaste anfall från vissa tidningsredaktioners sida, utan att angriparne ens afvaktat någon förklaring å deras sida, och detta utan att lifliga protester mot ett sådant förfarande höjas från den öfriga pressens sida. Detta är en farlig lek med vår tryckfrihet, ty det kan ej dröja länge innan oförrätterna komma i dagen, och då skall från den rättänkande allmänhetens sida en sådan ovilja uppstå mot de ärekränkande tidningsredaktionerna, hvilka fört den allmänna meningen bakom ljuset, att påtryckningen på riksdagen kan framkalla mått och steg till stäfjande af ett sådant ofog, hvilka kanske blifva alltför våldsamma. Det argument deremot, som ofta blifvit anfördt, nemligen att tryckfriheten korrigerar sjelf sina missbruk, har ju förlorat sin kraft, genom tidningarnes oförnuftiga beteende. Och med de båda kamrar, hvaraf riksdagen nu består, kan en grundlagsförändring i detta syfte genomdrifvas vida lättare än förr, då man alltid kunde tillvinna sig veto från ett af de fyra stånden. Vi hafva tillåtit oss en varning i detta fall, redan vid den nya riksdagsordningens införande, och våra farhågor hafva nu ej blifvit minskade, utan tvertom. Vi betvifla icke, att ju det är hufvudsakligen rättskänslan, som föranledt de grofva anfallen mot hrr James Dickson Co., likasom fallet var i det Riexska målet. Tidningarnes redaktioner hafva, likasom allmänheten, hört skogssköflingen i Norrland så länge omtalas, att den blifvit en trosartikel. De hafva blifvit vana tillika, att dermed sammanbinda de största sågverksegarne, och när nu desse vun