Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1867, sida 3

Upland 94 d. Marknaden var lugn. — ————— Från Blekinge, Från Sölvesborg skrifves under denn: rubrik till Malmö Snällpost: Om man vill teckna några minnen från Blekinge så kan man icke finna någon bättre utgångspunk än vid sjelsva gränsen, der Sissebäcks små glitt rande böljor välla fram öfver den steniga bottne och draga den linie, som skiljer Skåne och Ble kinge från hvarandra. Och hur märkrärdigt fram träder ej just på detta ställe olikheten mellan d båda provinsernas karakter och natur! På ena si dan bäcken ser man den vida slätten och Öster sjöns mörka vågor, svallande mot den långsträckt: stranden -— på andra sidan ser det ut, som had en fce utsträckt sitt trollspö, för att skapa si; ett litet paradis. Ilafvets vågor tyckes skynd, in mot Waljöviken, för att lekande kasta sig emo den leende, med grönskande träd och doftand blommor prydda stranden. Här vid gränsen bö man stiga af vagnen och vandra uppför en bergs höjd, som utgör början af den samling stenhällar ,.hallar kallade, hvaraf hela provinsen består Denna bergshöjd liknar en utpost. utställd för at skydda Blekings blommor och träd för den skån ska flygsanden; på dess topp stå några fragmen ter af en nedtagen väderqvarn, hvilka på afstånc kunna passera för en gammal ruin, men som närmare skärskådande förråda sitt nyare ursprung genom en röd skorsten, ur hvilken rök stundon hvirflar. Vill man göra sig besvär, finner mar omsider en trappa, som leder till en dörr, ocl om man öppnar den, inträder man i ett litet rum der en gammal gumma och en svart katt tillbring: de återstående dagarne af deras lif. Utsigten frår denna höjd är herrlig; man ser Sire sjö på ent sidan och Östersjön på den andra, skog och berg öfverallt skiftande i de mest olika former, och långt under sina fötter landsvägen. Något längre ned på sluttningen ligger likt ett fågelnäste et prydligt tvåvåningshus, omgifvet af träd, buskar och blommor, och bärande namnet ,,Sophiehem Midtemot, på andra sidan landsvägen, ser mar den lummiga alle, som leder till Waljö, hvars sköna omgifningar utgöra en riktig profbit på Blekings tjusande natur. Man kan knappast lemna detta ställe, eller vända sina ögon från denna tafla och då härtill kommer höstens ljufva, melankoliska färgton i skogarna, denna svaga nyans af gult. som på en gång uttrycker yppighet och en aning om sommarens slut, och öfver allt detta en klar. djupblå himmel, under det solens snedt fallande strålar framtränga mellan träden och kasta ett gyllene skimmer öfver landskapet, då kan man i sanning tro sig förflyttad till en verld, full af frid och skönhet. Namnet Blekinge lär härstamma från det gamla ordet bleika; ännu säger man här om hafvet, att det är stilla blekt, och om namnet, såsom nåora påstå, skulle innefatta de båda orden bleiho (lysa) och ngur (vik), så skulle Blekinge betyda de ljusa vikarnes land. Det gamla Rejdgothland tros äfven ha varit Blekinge, och man har till och med velat uppleta skäl för, att Oden vid sitt genomtåg skulle ha här qvarlemnat flera af Asarne, bland andra sin son Balder, i hvilket fall dennes boning, Breideblick, skulle varit belägen härstädes, denna borg, som var byggd ,.å det land der jag ligga vet minsta skade-runor. Man har äfven till Blekinge velat förlägga sasan om Hagbart och Signe. Då man far från Ysanne till Norje, står till venster om vägen en stor ek, som kallas Habors ck. Ett litet stycke n uti skogen ligger en höjd, på hvars topp n må träd och buskar växa: detta ställe kallas Signilds bur, och här skulle Sivards slott ha legat, ler den norske konungasonen tillbragt sin ungdom vid den fagra Signilds faders hof, och der de båda unga svurit hvarandra tro. Men sedan Sivards söner hade dödat Hagbarts bröder och denne hämnats dem, vågade han sig ej mera till konungasården, utan vistades hemma i Norge. Här greps nan af längtan och han hade en dröm, som han mtalade för sin moder. ,, Mig tycktes-, sade han, att jag var uti grönan lund, allt med min brynja tung, och rann der upp på min arm så fager en ros, och hvar liten fogel på qvist månde sjunga, ilt för min fagra ros. Modren gret bitterligen, vär hon hörde sonen tala så, sägande, att om han kulle vinna sin mö, så vore det modren till sorg. lagbart seglade emellertid till Sivards land och egaf sig, förklädd som sköldmö, till jungfrubuen, men förråddes af en utaf Signilds tärnor, wilken gaf Sivards män det råd att binda honom ned ett af konungadottrens hårstrån. De gjorde å, hårstrået bands om hans armar, och den starke ämpen nåndes icke slita sönder det. IIan blet vängd, hvarpå Signild satte eld på huset oc vängde sig sjelf, och då Sivard såg huru öllo hvarandra, ångrade det honom, säger folkisan, och han sände bud att rädda dem, men när de kommo i rosendelund, så var då Hagbart död, och när de kommo till buren, var Signild bränd till glöd. Osäkert är emellertid, om stället, der dessa ndelser tilldragit sig, verkligen är Blekinge, när flera provinser tillegna sig äran att ha varit ådeplatsen för denna rörande, i folkets hjertan ljupt rotade saga. Landsvägen löper utmed kusten, och en fjerdelels mil från gränsen ligger staden Sölvesborg Staden ligger utomordentligt vackert vid Sölveviken. Den spegelklara viken, med dess små zröna holmar, sträcker sig förbi staden, utmed täcka trädgårdar, intill det gamla Sölve slott, hvars ruin utgör slutpunkten och glanspunkten af hela aflan. Det var på detta slott, som Severin Norrby. hvilken kallade sig sjelf ,, Guds vön och hela veri dens fiende, Kristian den andres trogne anhänzare, lefde såsom enväldig herrskare öfver Blekinge och vågorna, och höll en plats öppen för sin herre. Slottet var då kringflutet och ansågs på den tiden vara väl befäst; en vindbrygga förenade det med staden. Norrbys sjömakt bestod aj 1 skepp, 6 jakter och 600 man, och från detta slott angrep han alla fartyg, som kommo i farvattnet, till dess han blef slagen af en törenad svensk ech dansk flotta och slottet intogs år 1526 hvarpå Norrby begaf sig först till Moskwa och sedan till tyske kejsaren, i hvars tjenst denne märkrdige, djerfve. orolige, snillrike och förtviflade man slutade sitt äfventyrliga lif vid Florens år 1530. Innan vi se något annat af den lilla staden vilja vi besöka denna ruin. Ett litet stycke uton staden, på vägen till Karlshamn, sträcker sig er