Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1867, sida 2

förblefvo krampaktigt slutna; hon kunde ej frambringa ett enda ord. — Jane! fortfor han med innerlig värme och tilltagande lugn. Jag ber er, beherrska er — endast en kort stund. Nej, ni behöfver ej darra, ni behöfver ej oroa er — tvertom — ni kan med glad tillförsigt emotse nästa ögonblick — ty det är ingen skräckbild, som kommer för att plåga er — det är ett stort, ett skönt ögonblick, som väntar er — ty er far — sansa er — är i närheten — han vet hvad vi tala om — han gillar det — han — Han kunde ej tala vidare. Icke blott Janes utseende, som liknade en andlig förstening, bindrande honom derifrån, utan äfven en yttre tilldragelse. Ty hans skarpa öra hade redan förnummit steg, som närmade sig paviljongen, och han kunde hvarje ögonblick vänta att få se Simon Marcus inträda. Uan skulle ej förgäfves ha räknat härpå. I samma ögonhlick lade sig utifrån en hand på dörrlåset; straxt derpå uppslogs dörren, och i Öp värda, a sigte. Ännu ett ögonbl skugga inträdt i det li flammande ögon och u men med sina mörka ö efter hvilken hans hjer mingen visade sig Janes fars vördnadss menniskohjertats mäktigaste känslor upprörda anick, och gestalten hade likt en glidande la rummet samt stod nu med vidöppna, pplyftade händer framför de båda unga, g. gon endast omfattande den ena af dem, a smäktade och hans själ trånade. Knappt hade gesta ten blifvit synlig, knappt hade den för Janes sinnen visat sig såsom en verklig, lefvande, innan hon uppgaf ett högt anskri, lösslet sig från Reinhold, som ej längre sökte qvarhålla henne, och störtade till fadrens fötter, under utropet: — Min far! Min dyre far! Då först kom det rörelse i den djupt upprörde judens mörka, spöklika gestalt. Lutande sig ned till den framför honom knäböjande dottern, med våldsam häftighet uppresande henne, fattade han henne nu vid händerna, och hållande armarne långt utsträckta framför sig, stirrade han med ett obeskrifligt uttryck, som hade något sökande, forskande, genomträngande i sig, på hennes liflösa ansigte, och derefter bastigt, med ett slags afundsjuk häftighet ryckande henne till sig och fast omslutande henne, snyftade han högt likt ett barn, som