Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1867, sida 2

Tunubindare Cederskog yrkade på en redaktionsförändring af mom. 2, b Garfvaregesällen Larsson afgaf i arbetsklassens namn den skarpaste protest mot att de skulle anses som tiggare — nägot som, Gudi lofl, ej vore fallet i Göteborg! Ville ej att en arbetare med 1,000 rdrs inkomst skulle befrias från skatt, emedan han derigenom naturligtvis ginge miste om den rösträtt han nu eger, — huru litet han än begagnar sig deraf. Talaren framhöll vigten af att arbetaren bibehåller denna sin rösträttighet, emedan en styrelse kunde komma, som ville inskränka skolväsendet och andra bildningsanstalter, hvilka äro owndgängligen nödvändiga för arbetsklassen; — vid ett sådant tillfälle lärer ingen ikläda sig det mödosamma och farliga kallet att uppträda som arbetarnes målsman; — och arbetaren sjelf — den egentligen i saken intresserade — skulle då afspisas med att: ,,du betalar ingen skatt! du har ingen talan! Talaren ansåg att komiterade endast hållit sig till ytterligheterna, men förbisett det deremellan varande, hvarför han ogillade uttrycken i mom. 2, b och instämde i rektor Ileurlins yttrande. stämdaste mötets kompetens att uppträda såsom målsman för Göteborgs stad; de frågor, som mötet besvarar med ja eller nej, utvisa visserligen mötets känslor, men ingalunda stadens! Vid af ordföranden framställd voteringsproposition anhöll d:r Dickson, med anledning af hvad i tidningarne anmärkts, att de af mötets medlemmar, som ej betala någon skatt, måtte afhålla sig från att deltaga i voteringen, för uttryckande af sina , känslor af missnöje öfver beskattningen, något hvaremot häradshöfding Berger skarpt protesterade, emedan han ansåg, att alla borde deltaga i voteringen antingen de erlägga skatt eller ej, ty en känsla om något obilligt kan man ha, ej blott med afseende för sig sjelf, utan t. ex. för vänner och bekanta, — och kunde tal. derför ej finna någon orsak att utesluta någon från voteringen. Vid anställd votering, segrade d:r Dicksons amendementsförslag. Vid diskussionen Dickson att uttrycken borde förändras sålunda: Ett af missnöjena med beskattningen är det sätt, hvarpå kommunalrepresentanter väljas — hvilken förändring segrade efter en kort diskussion, hvaruti deltogo hrr Berger, Leyonhufvud, Blomstrand och Philipsson. Hr Philipsson framhöll serskildt i ett längre och sakrikt anförande vådan af ett uppenbart angrepp mot den så nyligen antagna representationslagen, hvilket tydligt finnes uttaladt i komiterades resolutioner. Tal. påminde om att Göteborg för ej fullt två år sedan afgaf den mest storartade opinionsyttring för samma lag, som nu så skarpt angripes. Häradshöfding Berger yttrade med anledning af mom. 3 a), att han många gånger biträdt sparsamhetsprincipen, men att han denna gång ej kunde förstå hvar sparsamhet borde iakttagas. Då komiterade i sina resolutioner talat om att inkomsterna, så vidt ske kan, böra ökas — så ansåg tal. att, såvidt de ej dermed menat, att s den genom några industriella företag skulle förtjena penningar, skatterna borde än vidare ökas, d. v. s. att åstadkomma raka motsatsen till hvad hvarje klok menniska ansåg mötets egentliga mening vara. Tal. slutade med att säga det den eller de, som afgifvit ofvanstående förslag, ej genomtänkt sitt ämne. Församlingen, som har fordrat att blifva upplyst om sakernas verkliga förhållanden, har i stället blifvit dragen vid näsan af en massa ordsvammel och fraser. (Ihållande bravorop). Hr A. Bark föreslog i ett skriftligt anförande, som upplästes af hr Krook, att de arbetsföra fattighjonen borde användas till åtskilliga arbeten, samt att folkskolelokalerna skulle mot betalning upplåtas till enskildte lärare under folkskoleinspektörens uppsigt. Mom, 3 a och b antogos utan diskussion. I fråga om punkten c) föreslog d:r Dickson, att man borde söka sådan ändring i kommunalförfattningen, att det blefve kommunerna medgifvet att vinna en större skattejemkning vid kommunalafgifterna. — Kandidaten Philipsson varnade för att gifva sig in på någon lagtolkning; biträdde rektor Heurlins tanke att den hårdaste skattebördan träffade dem, som egde mellan 2—3,000 rdrs årlig inkomst. Sedan stadsfullmäktige, med Kongl. Maj:ts serskilda sanktion, i två år medgifvit en jemkning i skattefördelningen, som var stridande mot de som gällande lag antagna kommunalförfattningarne, kwnde stadsfullmäktige ej vidare beträda denna väg. Instämde derför i d:r Dicksons förslag; i annat fall skulle man, i stället för det nuvarande onda, förskaffa sig ett ännu värre. Vid votering segrade likväl komiterades förslag. Vid diskussionen öfver mom. 3 d) instämde d:r Dickson i hr Philipssons åsigt, att Göteborg borde redan nu gifva något hugg mot den bestående representationen, ehuru han med siffror tydligen visade att lagbestämmelsen: ,,det ingen i en kommun får ega större röstantal än 12 af hela röstbeloppet här i Göteborg blott är en död bokstaf, ty här uppgår skattebeloppet till omkr. 154,000, och 90 deraf eller 8.000 rdr erlägger ingen här i skatt. Tal:n ansåg att det nu fastställda maximibeloppet af röster kunde och borde nedsättas t. ex. till 5, 4 eller 3 procent af de afgifna rösterna. Friherre Leyonhufvud fann ej största antalet väljande vara egentligen utan blott skenbart eller snarare inte alls representerade såväl i röstberäkningen som i valsättet. Lektor Blomstrand påpekade den svårighet, som, enligt hans förmenande, förefinnes vid rösternas afgifvande, och öfverraskade mötet med den upplysningen att en valsedel, innehållande tjugo namn, kasseras, om ett deribland är oriktigt. Hr Hedlund ansåg de kom:s tal om ,,det högsta möjliga antal väljande innebära ett yrkande på rösträttens utsträckning till dess yttersta gränser, ja till och med till qvinnorna. Afven den, som funne sådant riktigt, måste dock erkänna att tiden derför ännu icke vore inne. Då d:r Dickson i allmänna ordalag förordat en inskränkning i närvarande röstberäkning, trodde tal:n att mötet borde stanna dervid. I fråga om valsättet bör ihågkommas, att vi ega den slutna voteringen, hvilket är mycket betryggande för den mindre sjelfständige, och hvilket man t. ex. i England ännu uppställer såsom ett önskningsmål. De af frih. Leijonhufvud förordade s. k. minoritetsvalen hvilade på en grundsats, hvilken tal:n helt och hållet gillade, men erIlaradshöfding Berger förnekade på det befver mom. 2 c. föreslog d:r inras borde, att detta valsätt räknade en afgjord motståndare i den engelska demokratiens sakförare, mr Bright, likasom erfarenheten från Danmark icke talade för saken. — Det af lektor Blomstrand