Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1867, sida 2

ändtligen kommit i besittning af något godt, som det läng eftersträfvat. Tigande, djupt gripen och med handen stödjande sig mo marmorbordet, stod Reinhold bredvid och betraktade med fuk tiga ögon gruppen framför sig. Men nu hade Simon Marcus återvunnit fattningen, oc ännu alltjemnt hållande sin dotter i sina armar, sade han me fn mild och vek röst, sådan den ej på länge kommit ur han rost: — Jane, mitt barn!i Här är jag och der är du. O, ja; har dig åter! Ack, då vi skiljdes från hvarandra — det ä mycket längesedan — rörde sig andra känslor i våra bröst i i dag. Mina läppar uttalade ej någon välsignelse öfver dig utan — något annat. Men detta andra lät Gud, Herren, en dast komma öfver mina läppar; till mitt hjerta trängde de icke. Men äfven läpparne taga tillbaka detta andra och de qvarblir endast — välsignelsen. Jane, är du nöjd med di far — och är du såsom fordom — hans goda barn? Jane förmådde ej att svara högt, men hennes ögon utta lade hennes svar, och hennes läppar hviskade, hvilande mo fadrens, bekräftelsen derpå. i; Så qvarstodo de ännu länge i stum omfamning, men di sansade sig den starkare fadren först. Plötsligt reste han si i sin fulla längd, och med stark arm skjutande Jane ifrån sig sade han, långsamt vändande blicken från henne på Reinhold — Seså, nu är du åter mitt barn — Jane, judinnan det vill säga Simon Marcus, judens, dotter. Men hvem å denne? Upplyft dina ögon och betrakta honom. Det är e kristen, som står emellan oss. Säg mig nu uppriktigt — ja; vill det — hur det är dig om hjertat. Har denne kristne till sogat dig något ondt? Nu först kom en annan känsla åter i den liflösa Janc och denna känsla afmålade sig tydligt i hennes flammande ögon och i hennes talande miner. Ilon riktade sina blicka långsamt med ett strålande uttryck af inre lycksalighet på de: tigande kristne, upplyfte sina hopknäppta händer mot sin fa och skakade sakta på hufvudet, (Forts.)