Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1867, sida 1

Kusttorget 1 Majorna, 4 hvilka samtlige ställen, TIDNINGENS BOLAGS TRYCKEERI.! 4 lingen rask, ty man kan med loupe i d minsta och med blottadt öga i de störr taflorna godt se huru ,, friskt hvarje mel lanton eller liten dager är satt på duken -soch märkvärdigt är, att med denna en rskelhet hvarje liten del står harmonisk riktig, den ena emot den andra. Emellertid har jag hört många gamla krut gubbar bland kännare öppet säga: , M:s måleri är vanligt miniaturemåleri och vbet, hvartill hvarje talent lätt kan komma — en del af hans arbeten se rent ut som färglagda fotografier etc. Hören, gubbar, jag gör som Hortentius i Reg:tets dotter: jag protesterar — det enda jag kan göra, ty här har jag ej tid eller rum fför ett långt försvar. Sägen dock, I alle, som med goda öppna ögon sett t. ex. ,1å lecture chez Diderotk — kan man se något fullkomligare som tafla? Hvilken förträfflig komposition och huru beundransvärdt karakteristiskt både tecknade och målade äro ej alla delar i detta verk! Dessa perukprydda herrars sysionomier, deras händer, figurernas lediga ställningar, interiören med sina bokskåp, allt är gjordt så, att man vid betraktandet deraf stannar tyst och låter sig tjusas. Bland de aldra minsta, men dock rikaste, af M:s arbeten vill jag citera blott ett: ,cavaliers se saisant servir å boire. Dessa ryttare i kostymer från början af 1700-talet i sina små trekantiga hattar å la Charles XII och kanonstöflor d:o: hvar har man väl någonsin förr sett sådana målade? saf Wouwerman någon gång — och hästarne med sina svettiga hufvuden, dammiga ben och med skum kring betseloch sadelremtyg, något härmed jemförligt har jag aldrig skådat. Till sist, huru oändligt täck och behaglig är ej den lilla bararmade värdshusflickan, som, efter att harva serverat herrarnes stop, med sin kanna i hand står midt i gruppen? Hon är ett mästerstycke för sig sjelf, den lilla charmanta varelsen. Om accessoirerna i taflan: värdshuset, gatan med sina höns etc., vill jag tillägga, att de svara fullkomligt i utförande och skick till hufvudpartierna. Ingen kritikus i verlden bör våga kalla denna tafla för en , petig miniaturmålning, eller för en ,färglagd sotografi Bland Meissoniers under sednare åren utförda mest notabla arbeten äro, bland nu exponerade: Iordonnance — le general Dessaix å )arme de Rhin et Moselle — Solferino — och till sist ,, Campagnee de France en 18144. Den andra af dessa taflor, föreställande general Dessaix, en dimmig morgonstund omgifven af sin stab vid en vakteld midt i en skog, är af en humoristisk anstrykning. Den långe smale generalen, klädd uti en mörkblå kappa och stor hatt å la Bernadotte, står med ryggen vänd mot brasan och är sysselsatt att examinera en rehnländsk bonde med knipslugt ansigte. 2:ne husarer stå, en på hvar sida, om delinqventen, den de sannsynligt gripit som spion under morgonpatrullen. Officerarne omkring, i republikanska tidens fantastiska uniformer, bilda goda grupper. Synnerligen tager en dragonofficer till höger i förgrunden uppmärksamheten till sig, han gör face mot åskådaren, och med kappskörten upplyftade å båda sidor på armarne tyckes hans egentliga sysselsättning vara att, på samma gång han njuter ,,par derrigre af värmen från vaktelden, torka sina våta ridbyxor och de af lera nedsmorda högstöflorna. Jag trotsar hvem det vara må att betrakta denne Martisson i sin spartanska hjelm, utan att godt le åt honom. Man tänker sig gerna att , Solferino är en bataljtafla, i egentlig mening är den det ej. Hufvudpartiet utgöres af kejsar Napoleon till häst, omgifven af sin stab; han betraktar från en kulle huru de franska trupperna storma höjderna vid Solferino, hvilka här och der insvepta i krutrök synas i taflans bakgrund. Kejsarens porträtt i profil, alla officerarnes ansigten och deras uniformer samt synnerligen hästarne äro förträffligt målade. Apropos hästarne i denna tafla, så kunnen I göra Eder ett begrepp om dess storlek och utförande, då jag säger att de närmaste hästarnei förgrunden äro 3 tum höga och så utförda, att man på 2:ne af dem, nobla racedjur, ser ådrorna under huden — och dessa finesser ,,skrika ej — det är verkligen ådrorna under den fina glänsande huden, som man tycker sig se; så skall man måla! Men en anmärkning vågar jag om denna i öfrigt så goda tafla: landskapet är något tunnt och ljusgrönt, det är kallt, och partiet i mellangrunden ej i harmoni med förgrunden. Af hvad M. uti rent historiskt afseende producerat, år otvifvelaktigt det bästa hans campagne 1814, eller la retraite de Russie. På en stor superb, hvit häst, hvilken i lidande skridt går framåt, sitter den för första gången besegrade lille korporalen i sin gråa öfverrock, knäppt ända upp under hakan, och med sin stora hatt nedtryckt i pannan. Hans ansigte är mörkt och bistert som ett åskmoln, och man ser 2. att 3 hana inra rärac ctnara nlanan