Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1867, sida 2

ToLRI KAPITLET, Den paviljong, till hvilken vi sett Jane och Reinhold gå och dit vi vilja följa dem, var utan tvifvel en af de täckaste prydnaderna i Schillingslusts vackra park. Den låg på en liten högt framspringande terrass till venster om huset och n stan på lika höjd med detta. Lätt slingrande smala gångstigar, så att högst tvenne personer kunde gå bredvid hvarandra, ledde uppoch nedifrån dit, och den reste sig, fritt höjande sig öfsver den med hus och trädgårdar smyckade bergsluttningen, på en plats, från hvilken man hade den vidsträcktaste panorama öfver Elben, de gröna öarne och hela det på andra sidan i en blåaktig dimma försvinnande landet, Sjelfsa gångstigarne voro på ömse sidor infattade af löfträd, och för att skydda det lilla sommarhuset mot den branta sluttningen, var det omgifvet af en fast balustrad, på hvars ena sida en väldig signalstäng reste sig. Sjelsva den lilla paviljongen var byggd af massivt virke och beklädd med brunmålade plankor, prydda med rika utskärningar. På det vackert hvälsda zinktaket vände sig en väderflöjel af metall, och från dess nedåt löpande uttaggade ändar nedhängde förgylda tofsar af konstfärdigt utskuren ek. Den mot det med löfträd betäckta berget sig stödjande bakväggen var alldeles massiv; framtill i midten var en smal glasdörr med stora rutor anbragt, och på hvardera sidan derom funnos tvenne lätt rundade fönster, hvilka, likasom dörren, inifrån kunde tillstängas med täta jalousier. Så mycket vilja vi säga om paviljongens yttre, då vi sednare skola lära känna dess inre. Då Reinhold och Jane framkommit till den lilla platån, lutade de sig mot balustraden och blickade tysta ut öfver den underbart sköna trakten, öfver hvilken nu skymningen hastigt började sänka sig. MHerrligt och nästan högtidligt utbredde sig rundtomkring det mattblåa himlahvalfvet, på hvilket småningom den ena stjernan efter den andra blef synlig. Från öster, stående något lågt på himlen, uppsteg halfmånen och simmade likt en gyllene båt i det rena etherhafvet. — Der ha vi honom! började Reinhold samtalet. Ser ni, jag sade er det ju. Och der speglar han sig redan i det silfverklara vattnet — är det ej skönt, Jane? — Jo, underbart skönt! O, min Gud, hur fredligt, likt ett