Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1867, sida 2

sten för de fremmande Skarpskyllurne. Omkring 500 medlemmar af Stockholms karpskytteförening samlades på Söndags ston å Blå Porten till en kollation, hvarill de från andra orter hitkomna skarpkyttar och flere notabiliteter voro inbjude, till ett antal af 120 personer. Musik tfördes under aftonens lopp af skarpkyttarnes egna musikkårer, och mellan le skålar, som lrir nedan omförmälas, utördes fosterländska sånger. Kommendören Egerström framförde vålcomsthelsningen till gästerna, och öfversefälhafvaren major Ankarcrona föreslog len vanliga skålen för konungen. Kapten W. von Francken föreslog en kål för krigsministern i ett tal ar följande ydelse: Mina herrar! g har äran föreslå en skål för prisutdelaren, hefen för kongl. landtförsvars-departementet, hr zeneralmajor Abelin. General Abelin har nyss nträdt i konuvgens råd och har intagit sin plats ler i en djupt betydelsefull tidpunkt. Konung ch folk äro ense om behofvet af nationalförsvaets förstärkande, men det stora problemets lösning är förknippadt med många svårigheter. Den plats general Abelin bekläder ger honom mödorna och bekymren, men också åran af ett nitiativ i denna stora fråga. Han har förberedt sig derpå genom grundliga studier både af hvad som rörer de stående armtcerna och den allmänna folkbeväpningen. Må han till fäderneslandets gagn och sin egen ära lyckas lösa den uppgift, som vi tro oss veta att han föresatt sig, försöket att förlika dem båda. Herr general, må hr generalen intill dess detta t, med förtroende och deltagande omfatta den liga folkbeväpning, hvars representanter äro r samlade. Mina herrar, vi tömma våra glas till sista droppan för chefen för kongl. landtförsvars-departementet. Lefve general Abelin! Generalmajoren Abelin besvarade denna skål i ett mycket anslående tal, deri han utvecklade sina åsigter om nationalförsvarets ordnande i den riktning som kapten v. Francken antydt. — Det bör icke lemnas oomförmäldt att den nye krigsministern, då han nu för första gången i denna befattning uppträdde offentligt, gjorde ett mycket fördelaktigt intryck. Doktor Sohlman föreslog pristagarnes skål. Bataljonschefen vid Kalmar och Möre förening, hr Goethe tackade å deras väg nar. Kapten Ekman höll talet för gä sterna; det vann mycket bitall, isynnerhet mottogs med lifligt bifall den skämtsamma slutstrofen: ,,tack för att Ni kom hit och tog för Er (afseende att så många bland landsorts-skarpskyttarne tagit priser). Hr Gethe svarade ytterligare med en skål för Stockholms skarpskyttar. Sinnesstämningen var under hela aftonen mycket lifvad och angenäm. — Katolska kyrkan i Stockholm öppnades för någon tid sedan, ehuru reparationen deraf icke var fullsändigt afslutad, för gudstjenst. Sedermera hafva reparationsarbetena blifvit fullbordade, och i Söndags skedde den egentliga invigningen af kapellet. En stor messa utfördes dervid af lyriska scenens artister och ledamöter af hofkapellet. För altaret officierade pastorerna Bernhard, Moro och Popp. — Iyskbagarbergens genomsprängning är nu så pass fullbordad, att den nya, gina vägen derigenom till Ladugårdsgär.det, på hvilken arbetats under flera år och med betydliga kostnader för enskilda, i Söndags kunde för första gången befaras. Skarpskyttarna gingo genom det sprängda berget, under musik, till Ladugårdsgärdet. Kapten von Prancken, som ifrigast arbetat för genomsprängningen, red i spetsen med sin bataljon. Sednare på dagen passerade många ekipager äfven den vägen, hvilken ännu visserligen sordrar mycket arbete för att bli fullt fa bar, men för hvars fullbordande det vi sendtligaste dock är undangjordt. — Musikaliska akademien räknar denna termin icke mindre än 350 elever. Detta är det största antal, som der någonsin funnits. — Ryssc fångtransport och bestraffning I ett bref från P.-T:s korrespondent H. v K., dateradt Vasilj den 30 Aug., skrifves: Jag var just nere vid ett af de ångfartyg, som redan ringt två gånger för att gå upp till NischniNovgorod, då återigen en ångbåtspipas gälla hvi ling lät höra sig uppåt floden. Sn stor, dyster ångbåt till vid bryggan, och i släptåg förde den ett ännu dystrare, stort fartyg, ett slags segelpråm, afdelad i två våningar, den ena under däck med små tittgluggar med jerngaller för, och den andra på däcket i form af en kolossal jerntrådbur afdelad i flera fack. Omkring 300 personer befunno sig på denna båt-pråm, som icke fick lägga till vid bryggan, utan stannade 30 till 40 alna från stranden. Det var ett flytande helvete; ty å denna båt befunno sig något öfver 200 till Siberien dömda brottslingar, somliga med, somliga utar kedjor, somliga instängda under däck, andra infösta i burarna på däck, der deras bleka ansigter syntes emellan jerntrådarna. En del voro verklig: brottslingar, en annan del voro också ,,brottslin gar; en del ryssar, en annan del voro, enligt hva jag kunde förstå, icke ryssar. Alla dessa bekla gansvärda menniskor hade blifvit inskeppade Nischni-Novgorod, för att på Wolgan och Kama