Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1867, sida 2

Men ett lifligt om Jane påminnande drag stod dock att upptäcka på hennes fars eljest mycket strängare, kallare och hårdare ansigte; men dertill behöfdes ett uppmärksamt, skarpt och il spårandet af sådana hemliga drag öfvadt öga. Under ytan af denne mans skrynkliga och något gulaktiga ansigtshud märktes nemligen, likt ett annat, osynligt ansigte, understundom ett slags egendomlig dallring, som isynnerhet framträdde då hans sinne starkt upprördes och han nödsakades att lägga band på sin utbrytande passion. Den inställde sig dessutom endast när han teg och derunder sysselsatte sig med en måhända i hans djupaste inre honom plågande tanke, eller när han ville undertrycka någon känsla, som bedröfvade honom. Denna nervösa vibrering liknade en hemlighetsfull strid med hans egna passioner, en appell till den hvarje menniska innehoende känsla, samt antog ej sällan — och häri låg likheten med Jane — uttrycket af en sorgsenhet, en djupt förborgad smärta utan like, som måste vara desto bittrare, desto mera tryckande, ju mindre den yttrade sig i en högljudd klagan, och endast kunde tyglas genom den orubbligaste fasthet i viljan. Sattes nu denna vilja med afsigt i verksamhet och uttalade den sig i mer eller mindre bestämda ord, då försvann detta mildare, vekare drag af innersta bekymmer och i dess ställe framträdde den gamla trotsigheten, den orörliga, kalla minen, och då var Simon Marcus den oböjlige, fanatiske jude, hvilken äfven den gamle Schilling så väl kände i honom och hvilken ensamt han fruktade vid det ädla företag, som han med så varm ifver börjat och nu var besluten att med uppbjudandet at hela sin maråliska kraft föra till ett lyckligt slut. Kasta vi nu en kort blick på den gamle kristne mannen, så varsna vi på ögonblicket den ofvan antydda kontrasten. Äfven han var, såsom vi ju veta, en högt bedagad gubbe; äfyen hans vördnadsvärda hufvud var betäckt med hyita hår; i hans futunde hållning låg tillochmed — nu i ögonblickets upprörda stämning visserligen mindre än oljst — en större orkeslöshet, en erinran om den menskliga naturens småningom skeende upplösning; men i hvilken hög grad afvek icke uttrycket i las karakterfulla ansigte från det i hans judiske väns! Den gamle herrn satt, likasom Simon Marcus, på en vanig rörstol vid det rundå bordet, som stod midt i rummet,