Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1867, sida 2

let är härifrån, som första stöten utgick mot den semliga makt, som så länge kufvat Italien i dess nre. Jag anropar Eder, män i Genceve, att fullölja hvad I begynt, samt att bistå oss att kullcasta den makt, som redan är så skakad. Detta djur måste dödas, och vi skola nog drifva det genom; men dertill fordras, att vi understödjas i hela verldens demokrater; vi hoppas på Er och på alla fria män i Europa. (Bravo! Bravo!). Nå väl då, ansen I, det jag talat otillbörliga ord till Er? (Nej! Nej!). Så tillåten mig då att framförallt mana Er till endrägt. I ären kanhända förvånade? Ja, Garibaldi förmanar Er till endrägt, emedan det schweiziska folkets enighet betyder alla nationers enighet. Eder enighet är Er frälsning, och vi alla äro intresserade i Schweiz frihet! Om någonsin Eder frihet hotades, skulle jag befinna mig vid Er sida (stormande bifall). Det mottagande, I beredt mig, har gjort mig stor glädje, och jag skall städse bevara minnet deraf. Lef väll För att till fullo förstå den betydelse som man öfverallt tillagt dessa yttranden, torde man påminna sig, att Garibaldi kommit till Genöve, full af harm och förbittring öfver den olyckliga utgången af det italienska aktionspartiets sednaste planer med afseende på Rom. Garibaldi beskyller icke blott romarne sjelfva för slöhet, utan han anser äfven franska regeringen misstänkt för att stödja påfvedömet samt att motarbeta en sådan lösning af romerska frågan, som det radikala partiet önskar. Förbundsregeringen i Schweiz, som på ett klokt sätt vakar öfver sin neutralitet, har redan vid föregående tillfällen förbjudit alla värfningar i de schweiziska kantonerna för italienska aktionsarmåen; det är således mot bestämmelser af detta slag, som Garibaldi riktat sina ord. Och likasom schweiziska regeringen med en viss oro motsett fredskongressen, så har fven kejsar Napoleons regering med misstänksamma blickar åsett en församling, som bland sina mest framstående medlemmar räknar sådane personer, som Victor Hugo och Edgar Quinet, hvilka höra tilll kejsardömets mest afsvurna motståndare. Det berättas t. o. m. från Gendve, att icke endast i staden, utan äfven i sjelfva kongressen funnits en mängd franska regeringsagenter och spioner, som önskat upptagas i demokraternas broderskap, för att tillintetgöra de sistnämndes planer. I hat mot den nuvarande franska regeringen står Garibaldi måhända knappast tillbaka för de franska emigranterna, och då män — sådane som dessa — taga till ordet, är det visst icke att undra öfver, att republiken Schweiz fruktar att väcka sina mäktiga grannars misshag och ådraga sig förvecklingar. Man har derföre från första stund vidtagit vissa försigtighetsåtgärder, hvilka dock synas icke hafva varit tillräckliga. Från Bern hade statsrådet Jollisaint och från Basel Barni blifvit sända till Geneve för att väljas till president och vice president i kongressen, och således skaffa sig inflytande på förhandlingarnes gång. Enligt aftal valdes Garibaldi till hederspresident, för att derigenom hålla honom från ledningen af de egentliga ärenderna. I kongressens första möte framhöll Barni genast, att det var kongressens uppgift att verka för freden, samt fäste uppmärksamheten på, att Schweiz intresse och oberoende fordrade, det man undginge hvarje fiendtligt yttrande mot fremmande regeringar. Men Garibaldi förstår sig icke på diplomatiska finter. Knappast hade man sjungit fredshymnen, hvarmed kongressen började, till slut, innan Garibaldi framkom med en mängd ändringsförslag till den första resolutionen, hvaribland äfven ett förslag till förklaringen, det , påfvedömet vore sdömdt till döden, samt att den romerska frågan borde lösas genom vapen. Ett Itelegram af den 10 dennes meddelar än vidare, att en af kongressens medlemmar, Lemonnier, utvecklade, att den republikanska författningens införande vore det seeda medlet att tillförsäkra verlden en varaktig fred, hvarefter Garibaldi gick fram och omsamnade talaren. SPANIEN. Narvaes har den 3 dennes utfärdat en proklamation till armån, i hvilken han i drottningens namn tackar soldaterna för den trohet, som de ådagalagt gentemot insurrektionen, och utlofvar dem stora belöningar. Om sjelfva insurrektionen yttrar ministerpresidenten: ,Fienderna till den allmänna ordningen, som äfven äro Edra fiender, hafva med rätta fruktat att upprätthållandet af den militära andan i armån skulle undandraga dem en mäktig allierad för framkallande af oro, och göra de agitationer, hvaraf de ville draga fördel, omöjliga. De skyndade sig derföre att listigt utlägga snaror för att öfverraska Er, samt att framkalla ny smärta, tröstlöshet och sorg öfver landet. De hemliga sällskaper, som äro utbredda i hela landet, hafva framkallat en vidt utgrenad och förskräcklig sammansvärjning, hvilkens verkliga ändamål fortfar att vara doldt; ty de hafva icke vågat att skrifva detta på sitt banr, emedan de ganska väl visste, att armn — som man lade an på att förföra — skulle med indignation tillbakavisa deras 2 — urr — DJJ Me