Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1867, sida 2

ill sin familjs stamslott Hoken-Zollern, amt att han der skall hafva en sammanromst med de fyra sydtyska monarkerna. FRANKRIKE. Credit mobilier och dess affärer låta mnu mycket tala om sig. Bröderna Peeira hade föreslagit, att man skulle komna dem och det i synnerhet hårdt ansatta Jompagnie immobiliere till hjelp derigevom, att franska banken öppnade för dem m kredit på 75 millioner, enär denna summa vore i stånd att rädda den ofvanvämnda institutionen. Bankens styrelse, med Rouland i spetsen, förklarade sig beredd att lemna detta understöd, såvida idministratorerna för Credit mobilier gåfve sin personliga garanti för summan. Denna garanti har emellertid icke hittills kunnat uppbringas till högre belopp än 37 millioner. Genast efter sin återkomst till Paris har statsministern Rosher sammankallat en församling af de inflytelserikaste männen i den finansiella och industriella verlden derstädes, för att rådgöra med dessa fackmän om hvad som är att göra för upprätthållandet af Credit mobilier. Det synes icke, som skulle några praktiska resultater ännu hafva framgått ur dessa rådplägningar. Likväl förljudes det, att ifall dessa begge penningeverk skola fortfara, skall en direktör å statens vägnar anställas vid hvartdera af dem. För denna post vid Credit mobilier nämnes Drouyn de Lhuys, hvilken likväl knappast lärer antaga anbudet, då deremot Michel Chevalier förmodas vara hågad att blifva direktör för Compagnie immobiliöre. Till dessa finansiella trångmål, som bereda regeringen icke ringa förlägenhet, kommer äfven det alltjemt stigande priset på spannemål af alla slag, hvartill nattfrosterna uuder de sista veckorna af Maj varit förnämsta orsaken. Regeringen lemnar ingenting oförsökt för att genom import betäcka bristen i skörden. Så har krigsministeren nyligen afslutat leveranskontrakter om hafre med åtskilliga spekulanter under det uttryckliga vilkoret, att spannemålen skall anskaffas från andra länder än Frankrike. SCHWEIZ. Under det fullkomlig stiltje förefunnits i politiken, har fredskongressen i Geneve på sitt sätt varit den sednaste tidens vigtigaste tilldragelse, hvilket likväl mindre har sin grund i fredsvännernas förhandlingar, än i den omständigheten, att Garibaldi begagnat detta tillfälle för att uppträda mot påfvedömet. Om den italienske hjeltens mottagande i Geneve och kongressens första möten innehålla de franska och tyska tidningarne ganska intressanta meddelanden. Till en början var det festkommittåns plan att på ett ångfartyg afhemta Garibaldi från Villeneuve till Genöve, men då svårigheter af det franska ångbåtsbolaget hindrade detta, såg kommittn sig nödsakad att begagna jernvägen. Kl. 5 e. m. rörde sig ett imposant tåg med flygande fanor genom staden till bangården, der det inträffade kl. 6. Den med fyra hästar förspända vagnen, i hvilken Garibaldi åkte, var öfverströdd med blommor, och folkets jubel vid åsynen af den berömde frihetshjelten var obeskrifligt. En korrespondent till ,, Köln. Zeit. skrifver: ,,Jag har aldrig upplefvat något dylikt i någon stor stad eller vid någon offentlig fest. Man spände visserligen icke från hästarne, men vagnen sväfvade flera gånger bokstafligen i luften, buren af de massor, som omgåfvo densamma. Man kysste hästarne och hjulen, förridaren och tjenaren samt bar Garibaldi — som syntes ganska rask och rörlig, men likväl haltar något — ut lur vagnen uppför trapporna och in i huset. Mängden fortfor att hurra och svänga hattarne. Ännu sent på aftonen såg man här och der grupper, som afhörde talare, hvilka återgåfvo Garibaldis ord för dem, hvarefter man skiljdes åt med ett lefve för den italienske frihetshjelton. Kort efter ankomsten till den präktiga bostad, som blifvit upplåten åt Garibaldi, höll han till det församlade folket från balkongen ett tal så lydande: I o,Det är icke första gången, som jag uttalar min tacksamhet till Schweiz tappra befolkning. År 11840, då mitt olyckliga fädernesland var förtryckt saf tyrannerna, var det här, — på denna åt friheten helgade jord — der vi som landsflyktingar funnit en asyl. Ja, jag är skyldig detta sköna land, som tillhör Tells söner och Rousseaus ättlingar, den djupaste tacksamhet, detta land, som i alla tider varit en tillflykt för dem, som blifvit martyrer för fäderneslandets sak, och som är kalladt att förena hela verldens demokrater. Det vackra mottagande, som I beredt mig, och dessa tecken till sympathi gifva mig mod; I skolen måhända finna, att Garibaldi talar otillbörliga ord till Er (rop: nej! nej!), men jag måste säga Er sanningen, jag vågar icke dölja den för Er. Ty om jag på detta heliga ställde dolde sanningen, så skulle det förekomma mig, som hade jag vanärat ett tempel. Har icke sanningen utgått från detta ställe för att utbreda sig öfver hela jorden! Det är detta folk i Geneve, som riktat de första huggen mot den pestböld, som kallas påfvedömet — — — ä he oc ht ——— — —— vr