Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1867, sida 3

berg en penningesumma, ,försmå ej den ringa hjelp en Polens dotter af hjertat bjuder er, J. Den fattige polacken, som sjelf ingenting egde, hade uppsökt sin landsmaninna, omtalat för henne Myhrbergs belägenhet, och tillsammans hade de, för att vara fullkomligt säkra om att M. skulle sinfinna sig, tillgripit den listen att bedja honom infinna sig hos en, hvilken var i behof af hans hjelp. M. mottog naturligtvis icke gåfvan. Om isbildning i saltvatten. I A.-B. läses: Petermanns geografiska tidskrift, sjunde häftet för detta år, innehåller på första sidorna en uppsats om professor Edlunds bekanta iakttagelser rörande isbildningen i saltvatten. Läsare af naturvetenskapliga tidskrifter känna väl dessa rön, men som de väckt den lärda verldens uppmärksamhet och äro af största intresse, ha vi ej dragit i betänkande att här söka redogöra för denna märkvärdiga, i årtusenden för allas ögon föregående, men först nu af en vetenskapsman granskade naturföreteelse så omständligt som i en politisk tidning kan ifrågakomma. Dessförinnan vilja vi upplysa, att uppsatsen i Petermanns tidskrift är hemtad ur Poggendorfs annaler samt att många vetenskapliga rön af prof. Edlund, ursprungligen redovisade i blott en tysk vetenskaplig tidskrift, sedermera blifvit öfversatta i många andra såväl tyska som franska och schweiziska vetenskapliga skrifter, utan att den större tidningsläsande svenska allmänheten haft kännedom af dessa rön. Alltså bör man ej förundra sig öfver att i elementära läroböcker i fysik på franska språket se det kända uttrycket ,,le celöhre physicien allemand, M. Edlund. Först i elfte upplagan af Ganots fysik, tryckt 1864, heter det något obestämdt: ,,un savant sutdois, M. Iadlund, och man kan alltså trösta sig med att tyskarnes moraliska eröfring blifvit äterbördad. Vi öfvergå nu till en kort skildring af den omtalade naturföreteelsen. I sött vatten bildas isen så småningom på vattnets yta, men i salt vatten vanligen helt plötsligt på hafsbotten, hvarifrån den hastigt flyter upp i stora massor. När om hösten den kallare luften afkyler det öfversta vattenlagret, blir detta genom kölden tätare och tyngre än det underliggande varmare vattenlagret. Alltså vill det öfversta vattenlagret sjunka nedåt, men detta kan ej tillgå på annat sätt, än att det underliggande, lättare och varmare vattenlagret flyter upp och intager det förstas ställe på ytan. På detta sätt afkyles och förtätas undan för undan allt vattnet från ytan till botten. Denna förtätning genom afkylning fortfar ända till dess vattnet ej mer kan förtätas. Nu är i naturen så vist inrättadt, att sött vatten i olikhet med andra kroppar ej genom minskning af värmen kan förtätas längre än tills det erhållit en temperatur af 4 4? Celsii eller 4 graders värme. När alltså allt vatten i en insjö blifvit afkyldt till denna temperatur, kan det öfversta vattenlagret ej längre rinna nedåt, ty ehuru det af luften ytterligare afkyles, blir det ej tätare eller tyngre än det underliggande vattnet. Öfversta lagret fryser alltså så småningom till is och bildar ett skyddande täcke för det underliggande vattnet. Man inser, att om ej sött vatten af naturen fått denna säregna beskaffenhet, skulle alla insjöar bli bottenfrusna såsom grunda kärr. Helt annorlunda är förhållandet med saltvattnet, hvilket likt andra kroppar ej har något dylikt maximum af täthet, och dessutom ej fryser likt sött vatten vid 09 Celsii utan först vid —229 grader Celsii. Nyss beskrifna afkylning och förtätning genom blandning fortgår alltså i salt vatten vida längre, och de kallare, tyngre lagren sjunka åt bottnen. De kunna der, om vattnet är lungt, förtätas och afkylas under vattnets fryspunkt, utan att likväl isbildning inträffar. I detta tillstånd kan dock ett dylikt vattenlager med en något vågad liknelse kallas en negativ krutdurk. Den behöfver blott en häftig rörelse af en storm, ett nedlagdt fisknät, ett årslag eller dylikt för att negativt explodera, om man får begagna ett sådant uttryck om den ögonblickliga isbildningen af ett stort vattenlager. Hastigt flyter nu islagret upp till ytan, hvarvid ofta olyckshändelser inträffa för sjöfarande och fiskare. Äfven i blidväder kan man alltså få åka på släde öfver en hafsvik, på hvilken man några få timmar förut seglat. I floder med hastigt men ojemnt flytande vatten och ojemn botten lärer äfven isbildning kunna försiggå på bottnen, ehuru vattnet är sött, och de uppflytande ismassorna kunna bilda fördämningar vid bryggor och förorsaka öfversvämningar vid ofvan liggande trakter. Man vill förklara isbergens oerhörda storlek i vissa polartrakter genom isbildningen på hafsbottnen. Sjelfya kärnan till isberget anses visserligen komma från. gletscherna, men när undra spetsen af ett dylikt isblock under dess segling kommer i ett öfverkyldt vattenlager, tillfryser detta ögonblickligt och bildar sålunda så småningom ett isberg. Man slutar detta deraf, att isbergen komma flytande från sådana polartrakter, der en kallvattenström rinner öfverst söderut, t. ex. vid Grönland, men att isberg ej komma flytande från t. ex. Spetsbergen, ehuru der finnas ofantliga gletscher. Kring Spetsbergen flyter nemligen den söderifrån kommande varma Golfströmmen. Ur en samlares anteckningar. Heliga Katarina uppgifves som författarinna till ett vidlyftigt arbete, kalladt Siclinna Thröst. Denna uppgift hvilar uteslutande på en i den enda nu kända fullständiga codex befintlig anteckning, hvilken är krifven på den första permen och lyder så: aahrom eftir guds byrd 1401 war ena abadisa hona hect karin S: brittas dotter, hon skreff denna bokina. Men det är alldeles klart, att en okunnig falsator skrifvit detta, för att gifva boken ett inbiladt högre värde. Handstilen bemödar sig, ehuru atan framgång, att likna 1400-talets, men tillhör midten eller slutet af 1500-talet; den Norsk-Isändska formen af bokstafven f i ,eftir har allrig varit använd i Svensk skrift. De två korta vaderna öfverflöda af fel; Katarina lefde ingaunda 1401, utan var död redan 20 år förut. Sålana former som ,abadisa, ,karin, ,britta, Ödenna, äro omöjliga för 1400-talet, likaväl som le uppenbara språkfelen ,,ena och ,,hona i noninativ, samt hänvisa på en tid och upphofsman, om förlorat allt sinne för det gamla språket. Anedningen till detta bedrägeri är förmodligen att öka i en oskyldig anteckning på handskriftens 60:e sida, der någon med oförsalskad stil skrifit: på thenna tidh som thenna Bock skreff war en abbatisa som het karin S. britha dotther 544 e1ölä. Denna troligen af fruntimmershand gjorda anocknino kan innah 71 3. —.