Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1867, sida 1

Simon Marcus mycket väl och uppskattat honom riktigt. Hi han nu skall reda sig med honom, är hans sak. Då gubbe — så föreställer jag mig det åtminstone, ty min far kunt endast säga mig några få ord — nu genast på stället vel veta hufvudsaken, har min far gjort ett betänkligt ansigte oc antydt för honom, ati det der ej kan gå så hastigt. Icke hans hus herrskar den ifrågavarande nöden, utan i mitt. Oc derför har han, så snart den gamle mannen blott fått hvi och förfriska sig litet, farit hit ut med honom. På vägen up; hunno de mig, som, följande en dunkel aniug, i daj begaf mi hem något tidigare än vanligt, och så ankommo vi hit klocka två. Jag fann min tar i vagnen mycket tystlåten, ehuru ha synbart gladde sig åt, att gubben varit så punktlig och a hans plan hittills lyckats så förträffligt. Pä det hela tage beundrar jag hans iattning, och ihärdigheten och den orubb liga fastheten hos en så gammal man ha satt mig i förvå ning. Han tar saken allvarligt, lita derpå. — Och Simon Marcus? frågade Reinhold, hvars hjert ännu alltjemnt slog häftigt. . — Ja han! Som sagdt, jag kunde blott några få minute i vagnen observera honom, och den gamle mannen gjorde der vid i sjelfva verket ett mäktigt intryck på mig. Nå, jag vi ej beskrifva honom; ni kommer ju snart Jelf att göra han bekantskap. Nu sitta de uppe i mitt rum och — börja de stora affären. Skada, att man ej kan vara närvarande frå början och observera dem båda; det skulle säkert vara in tressant! Innan de gingo upp, sade min far mig blott i has att jag skulle skaffa hit er och hålla er i beredskap. När ha i sitt samtal med Simon Marcus kommer så långt, att han be höfver er, ringer han tre gånger. På detta tecken måste v således gifva akt. Kom nu in och sätt er lugnt bredvid mig Ni torde behöfva hemta er något, ty att ni är upprörd ser ja och finner det helt naturligt. Men håll-nu hufvudet upprät och fatta mod! Ert öde hänger visserligen på en tråd, mer min far håller den i sin säkra hand. Derpå kan ni förlita er Hvad som än må hända er — så bibehåll ert lugn och e manliga värdighet; dermed imponerar man alltid och öfverallt å den kristne likasom på juden, och på detta svenska jern hufvud skall och måste ni imponera. Nåväl, kom och låt os: vänta, tilldess klockan ger oss tecknet, (Forts.)