Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1867, sida 1

AAA33 kare och embetsmän, njöt man af den rikliga måltiden (som inom parenthes sagdt hedrade på det högsta hr Calleberg), för att efter en timmas tid åter samlas i trädgården, till festens officiella del. Den förste, som besteg talarestoler, var grefven och landshösdingen Hamilton, som utbragte den der bekanta skålen för kumgen, om hvilken fransmännen haft så mycket att tala. Derpå uppträdde prof. Holmgren och med vältaligt klingande ord bringade sångarne sin helsning i ett längre tal, som räckte ungefär is: timma, hvarpå följande verser afsjöngos: Mel.: Vintern rasat ut bland våra själlar Från den strand, som Fyrisvågor skölja, Drogen I till fredlig täflan ut, Manligt trotsande båd vind och bölja För ert ädelt fattade beslut. Svenska sången har i edra händer Lagt sin skönaste förhoppning ner, Och med sonligt nit till jjerrau länder Förden I hans fredliga baner. Så med sångens tjusningskraft beväpnad Gick er skara djerft till Seinens strand, För att slå en okänd verld med häpnad Och beundran för vårt fosterland, Hvarest sången utur folkets hjerta Spirar upp — ett arf från far till son — Tjusande som tolk af fröjd och smärta, Täflande i kraft med stormens dån. Äfven sången är ett andens vapen, Och med det han segrat mången gång: Orpheus sjöng, och sjelfva vilddjursgapen Släppte bytet vid hans milda sång. Också I hn segerns lager vunnit Med detsamma vapnet i er hand Och en väg till allas hjertan funnit Hör i edra fäders gamla land. Så välkomne då från segerförden Till det hem, som tinhör oss och Er, Hit till denna illa vrå af verlden, Som af evig ungdomsfägring ler! Af vårt hjertas fullhet vi er bringa Bröders tack, som ej förblekna skall, Måtte ännu edra toner klinga Länge öfver gamla Fyrisvall! Efter honom talade d:r Björnström för Arpi, som tackade från tribunen med rördt sinne. Derefter d:r Engstrand för gästfriheten i norden, med särskildt fästadt afseende på den, som kommit våra sångare till del på deras färd genom Sverge. Prof. Svedelius höll sedermera ett vackert tal till fosterlandet. Sedan höll prof. Nyblom ett tal för Gunnar Wennerberg och Halfdan Kjerrulf, genom hvilkas sånger priset blifvit taget. Han prisade sångarnes smak att välja tvenne sådana stycken, som: ,Hör oss, Svea och ,Brudeferden i Hardanger, hvilka så väl karakterisera de olika nationallynnena och den olika naturen. Alla skålarne druckos under fanfarer och fyrfaldiga hurrarop; men det som minst denna afton serverades, var — sång. Sedan förklarades ordet fritt, och under aftonen uppträdde hrr Hjernstedt med en skål för qvinnan, kandidat Selling med ett humoristiskt, ofta af hurraoch bravorop afbrutet, framsagdt rimmadt föredrag om sångarnes öden på jorden, hvilket naturligtvis slutade, som alla talen till och om dem, med en välkomstskål, och kandidat Dahlbäck med följande helsning till sångarne från de hemmavarande kamrater, som ej varit nog Hekliga att få dela deras triumfer: Ett veta vi, — det bästa som vi vets, Vi äro frie mön i ärans land. Och hur man må bland alla stater leta Af stora, små, hur än de månde heta: vEj lyfts en höjd mot himlens rand, Ej sänks en dal, ej sköljs en strand, Mer ölskad än vår bygd i nord, Än våra fäders jord! För denna jord, för detta land att s. rida Ni samlades till ädelt vikingtåg, Ej rostad, glafven drog Ni uv er skida För att med hvässadt Jern vår ära smida. Nej! fredlig var Ev idrotts-häg; Och rik och fattig, hög och låg, Såg uppå Er med stolthet opp Som svenska sångens hopp. Ni kom, Ni sjöng, Ni segrade i striden, Med sångens underbara Gudaspråk, Och under klangen ifrån sång-egiden, Ni modfullt, lugaa åt Er kransen vriden. Ej blott åt Er! — Nej! fosterland Och vänner uppå Fyris strand Vill ha ett blad af örans krans, Som skönare ej fanns. Och ryktet nyfödt går sin segerbana; Det kan ej hejdas, glädjesorlets brus, Och högt hon svajar, svenska sångens fana, Mot rymder, dem man icke vågat ana; krnni nssaa ernutnuga( wmaoaAAAAAA et väl och uppskattat honom riktigt. Hur Se mand hän —