Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1867, sida 1

far har oförmodadt fått ett besök och måste fara till staden; men innandess villa han gerna tala med er, och derför är ni väl så god att genast bege er till honom. Han väntar er hemma i trädgården. Reinhold hemtado djupt efter andan; hans aning hade sagt honom det riktiga. Manligt beherrskande sig, vände han sig till Jane och sade temligen lugnt: — Ni ursäktar mig; denna kallelse måste jag följa. Men stanna ni hemma, om jag får be; jag kommer åter ner till er, så snart jag uträttat mitt ärende. Jane förblef stum, men Bertha tog skyndsamt till ordet och sade: — Gör er ej för mycket brådtom. Om vi ock skulle bli qvarhållen uppe en timma eller ännu längre, så skall vår goda Jane dock nu — hon betonade detta ord — ej sakna en väninnas sällskap. Jag stannar här tilldess ni kommer tillbaka, ty jag har ingenting att göra uppe, Reinhold nickade förtroligt ät henne. Deretter tog han sin hatt, räckte Jane vänligt handen och steg genast, i början temligen Jängsamt, men snart allt hastigare och hastigare, uppför erget. Då han uppkom på den öfversta terrassen, klappade hans hjerta häftigt, hans tinningar slogo kännbart och blodet hade synbarligen stigit honom åt hufvudet. Han uppkom således på berget lika andlös, som vi nyss sett Bertha vid dess fot, Denna hade sagt sanningen: hennes far gick otåligt fram och tillbaka utanför huset, och äfven på hans ansigte aftecknade sig stundens vigtiga betydelse. — Ändtligen är ni här! var hans första ord till Reinhold. Det är bra. Nå, ni lär nog redan ha tänkt er hvad som skett, eller har Bertha sagt er något? — Nej, hon kunde ingenting säga mig, emedan jag ej fick tala med henne ensam. Jane var närvarande, och Bertha har stannat hos henne tilldess jag kommer tillbaka. Men säg — är han kommen? — Ja, min vän, han är kommen. Först för två timmar sedan steg han ur vaggonen på Liibeckerjernbanan och for genast till min far i Altona, full af brinnande längtan att återse sin gamle vän och att med alla sina krafter bispringa honom i hans förmenta nöd. Ack, min far har känt den gamle