Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1867, sida 1

(Till Red:n af Hand.-Tidn:n.) Upsala d. 11 Sept. Ändtligen stå våra ,, Vikingar på egen strand. Aldrig har något segerbudskap kunnat hänföra så som detta: , Upsalasångarne ha tagit första priset, och sent skall någon nu lefvande glömma denna tilldragelse, som står så ensam i sitt slag. Priset är taget, detta må vi uppskatta till dess fulla värde, men ett är dock kanhända mera glädjande och förenadt med större fördelar för den svenska nationen: de hafva sjungit på den kejserliga Stora Operan. Detta är en tilldragelse, som kanhända få fästa något afseende vid, men just detta var måhända, ja var utan tvifvel glanspunkten i deras uppträdande i verldsstaden. Dit, till den kejserliga scenens tiljor, slipper ingen, som ej har ett framstående namn, ett europeiskt rykte om sig, och namnen Nilsson och Jenny Lind äro bland de få svenska, som lyst på affischerna vid någon kejserlig operas uppförande. Der, inför allt hvad Paris egde lysande af bördens och förtjenstens adel, fingo våra svenska sångare icke blott sjunga, utan äfven för sin sång emottaga dundrande applåder äfven från den delen af salongen, som ej är vand att slå sina händer tillsamman till bifall: — af damerna, Utan denna utmärkelse hade troligen våra sångare ej blifvit så kända som de nu blefvo det, ty här hade den musikaliska pressen sina målsmän närvarande, och här stoppade en Prevost in de pilar, hvässade med bitterhet, som han annars velat utslunga öfver den alldeles för myckna vconcours, som Paris under sommaren blifvit trakterad med, och La France artikel om Upsalasången är kanhända en bland dem som bäst bör värderas såsom fluten ur en penna, den hela verlden känner. Omdömet om sången har sålunda blifvit blott ett, och om icke Sverge nu får skörda hela äran, så har man det endast att tillskrifva de danska åtgöranden, som buro allt för tydlig progel af sjelf viskhet och inbillning, för att man icke med föraktets tystnad skulle vilja gå förbi desamma. At belgierna, till hvilka man -(A D