Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1867, sida 2

sade han, då Jane genast beredvilligt reste sig och sattade sin schal; en enda kall natt behöfves endast, för att göra ett slut äfven på denna glädje. Jane suckade ohörbart vid dessa ord, men hon nickade samtyckande och lade sin arm lätt i Reinholds, som denne bjöd henne. Så gingo de ned till poppeln, och snart sutto de åter i dess skugga titt bredvid hvarandra på den smala bänken och blickade, såsom ofta fordom, en stund tigande ut öfver den i solstrålarne likt silfver och guld glänsande floden. — Hvad tänker ni på i detta ögonblick? afbröt Jane plötsligt den något långa tystnaden. Jag skulle gerna vilja veta det, oaktadt det, att döma af uttrycket i er min, just ej synes mig vara något angenämt. Väckt ur sina drömmar af denna fråga, vände sig Reinhold hastigt till henne och svarade lugnt, i det han försökte småle: — Det är samma tanke, kära Jane, som jag nyligen redan en gång haft och som, mot min önskan, beständigt återkommer. Om ni vill veta den, så vill jag äfven nämna den för er — det är den sorgliga tanken, att vi dock en gång måste skiljas från denna kära plats, utan att måhända någonsin mera få återse den. Säg, har äfven ni riktigt allvarligt tänkt på, att inom kort den timman kan slå, då jag nödgas lemna detta ställe, för att återvända till mitt mera bullersamma hem? Jane for förskräckt upp och hopknäppte sina vackra hvita händer, för att sedan matt låta dem nedsjunka i sitt knä. — O, min Gud, utropade hon, hvarom erinrar ni mig! Det är ju det bleka spöket, som redan i flera dagar och nätter ej lemnat mig någon ro, sedan ni en gång förut talat med mig derom. Jag trodde mig redan hafva säkert förjagat det, och nu frammanar ni det åter ur dess dystra skuggrike. Ack, det är ej rätt, ej vänligt af er att dermed för mig fördystra denna sköna stund! — Och likväl, Jane, måste jag frammana det och erinra er om denna i alla händelser möjliga skiljsmessa. Föreställ. er således en gång riktigt lifligt min belägenhet och försätt er i min sinnesstämning, min känsla, hvilken ni ju i afseende på er så väl känner. Jag skall således skiljas ifrån er, långt, långt. Och då skall jag lemna er utan det sköna hoppet, utan