Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1867, sida 2

den sasta tron, att jag här qvarlemnar ett hjerta, på hvilke jag kan lita? Jane betraktade honom skyggt från sidan. — På mitt hjerta kan ni ju lita, sade hon sakta och bäf. vande i sitt inre; jag är ju er väninna — för hela lifvet — ja, ja, för hela lifvet — kan jag väl vara det ännu längre? — Nej, icke längre, såframt vi ej möjligen föreställa oss, att för oss menniskor i himlen följer en fortsättning af våra känslor och intryck. Men mera kunde ni måhända ändå vara för mig redan här på jorden, än hvad ni endast vill vara — min väninna! Jane drog vecken af sin klädning närmare till sig och flyttade sig en tum längre bort från honom, liksom fruktade hon, att hennes verkliga känsla kunde öfverväldiga henne och närheten af ,,hennes vän komma henne att förråda den. Derefter skakade hon sakta, på ett täckt och likväl smärtsamt sätt, på hufvudet och hviskade, i det hon mera än någonsin gjorde våld på sig: — Nej, nej, nej — jag kan det ej, och ni vet hvarför jag ej kan det. Men, fortfor hon hastigare och med högre röst, låt oss heldre i dag icke tala härom och ej heller om vår förestående skiljsmessa. Hvarför skola vi plåga oss i förtid? När den bittra stunden kommer — och den måste ja en gång komma — så skall Gud äfven ge oss kraft att öfverstå den. — Ack ja, tillade hon efter några ögonblick åter saktare, det säger jag visserligen nu, då ni ännu är hos mig, men när jag är ensam och den förfärliga tanken kommer, att jag en morgon kunde vakna här och finna mig ensam, utan er, min vän, då fattar mig liksom en mordengels hand och vill döda mig. Det är förskräckligt, min — vän, icke sannt? . Ordet min käre vän hade dervid sväfvat henne på läpparne, men hon höll det tillbaka, likasom hon hittills med oändlig ståndaktighet tillbakahållit hela sin kärlek. — Jo, det är förskräckligt, svarade Reinhold, nickande med hufvudet; och denna förfärliga tanke har förr ofta hemsökt äfven mig och, såsom ni så riktigt säger, fattat mig liksom med en mordengels hand. . — Huru? Förr, säger ni? Och nu gör den det ej mera? Reinhold förblef stum, hur vemodigt än den nyss uttalade frågan trängde till hans öra. (Forts.)