Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1867, sida 2

Jane dolde sitt ansigte i båda händerna och grät högt. Reinhold lät henne några ögonblick ostördt gråta ut, derefter drog han mildt hennes ena hand från det tårdränkta ansigtet och sade med bönfallande röst: — Förlåt mig, Jane, kära Jane; men jag kunde ej handla annorlunda. 0, om ni kände denne man i grunden, såsom jag, så skulle ni vara fullkomligt lugn. — Huru? Är ni verkligen ond på mig? Jane vinde sitt ansigte helt och hållet mot honom, och ett lätt småleende stal sig öfver hennes underbart sköna drag. Derefter skakade hon med oefterhärmligt behag på hufvudet och sade mildt och sakta: — Nej, jag är ej ond på er. Men nytt är det onekligen för mig och jag hade ej väntat det. — Det tror jag nog; men det måste vara så och det är i hvarje fall godt såsom det är. Ja, Ernst Schilling är en ädel man och just den, hvilken jag framför alla andra kunde skänka mitt förtroende. — Jag tror det nog, och ädel är han helt säkert. Men mig plågar det likväl. Veta — tillade hon efter en lång paus, medan Reinhold teg och syntes observera det, som hastigt efter hvarannat föregick i hennes inre — veta äfven de båda flickorna derom? i :. — Icke ett ord, ehuru de veta, att jag haft ett allvarligt samtal med deras far, hvilket sannolikt framdeles ännu ofta kommer att förnyas. Jane hade försjunkit i ett tyst eftersinnande. Plötsligt frågade hon med någon häftighet: — Ilar ni äfven sagt honom allt, som — som förefallit mellan oss, jag menar, hvad vi talat oss emellan? — Allt? Skulle jag väl kunnat det? Hvad vi båda afhandlat med hvarandra, är uteslutande vår hemlighet — endast att jag älskar er har jag anförtrott honom samt att ni — blott lofvat mig er vänskap. Vidare vet han intet. Jane försjönk ånyo i tysta tankar. Derefter upplyfte hon hastigt åter hufvudet och frågade med den gamla sorgsna blicken: Ä — Men mitt dystra öde — känner han det? au — Ja, Jane, han känner det; det måste jag säga honom,