Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1867, sida 2

Om Festen på Hasselhacken berättar Dagens Nyheter af Tisdags morgon följande: Ett antal embetsmän, litteratörer och artister hade inbjudit Stockholms medborgare att vid en festlig kollation gifva sin hyllning åt de återkommande sångarne Stockholms medborgare hade med sådan ifver omfattat detta förslag, att redan i Thorsdags så många biljetter voro uttagna, som motsvarade det högsta antal man trodde den utsedda festlokalen kunna rymma. Denna lokal var Hasselbacken på Djurgården. Det är ofta sagdt. men man frestas allti repa, att bland offentliga platser i norra Europa Hasselbacken saknar sin like. Det täcka läget, den stora och pittoreska utsigten, den smakfulla parfanlägeningen, det konstfulla och dock så enkla varierandet af dekorationer å den jemförelsevis lilla terrängen göra att man aldrig tröttnar på denna ort, som sagan gjort till ett af Bellmans älsklingsställen. I går strålade Hasselbacken som aldrig förr. Hr Davidson hade uppbjudit hela sin rika uppfinningsförmåga för att öfverträffa sig sjelf, liksom de inbjudna gästerna hade öfverträtfat sina medtäflare i Paris. Vid ingången från v gen reste sig två pyramider med tröfåer och dar, på hvilka sednare lästes namnen Paris och Stockholm, och mellan dessa syntes i feston devisen Vällon ne! Balustern åt vägen var prydd med pots-å-feu. Tältet utanför verandan var på framsidan siradt med svenska landskapsvapen f, sköldar, förenade genom sestoner af grönt. På öfra balkongens list löpte, sedan det mörknat, en rad af lågor, och uppe på taklisten tändes en tät rad af mareschaller. Från de öfversta fönstren i de begge tornfslyglarne stammade Drummondska kalkljus, kastande ett nästan bländande skimmer öfver grupperna af menniskor, träd och blommor dernere. Upp öfver horisonten steg snart månen, hvars sken de Drummondska kalkljusen så lyckligt imi tera, och spridde en ännu starkare glans öfver land och sj Musikpaviljongen i trädgården var jemväl prydd med landskapssköldar, blommor och grönt. På frontespisen glänste bokstäfverna 0. Å. (Oscar Årpi) i hvitt på röd botten, under musikens emblemer. Under skölden var en talareoch musikanförare-tribun uppförd, emblematiskt dekorerad. Lika lyckliga som anordningarne i parken, voro de i det inre af de rymliga byggnaderna. Tjugusju tafflar voro serverade, oberäknadt buffeter för våta varor. I alla rum bröt sig skenet al gaslågor i kristallerna, emellan hvilka blomvaser prunkade. Genom de öppnade fönstren strömmade aftonluften in och svalkade temperaturen, som eljest skulle blifvit nog hög. omk kl. half 6 anlände inbjudarne till festen, derefter gästerna, och, blandade med dem, de många värdarne. Omkring kl. 7 var samlingen fulltalig. Den uppgick till 14 å 1500 personer. Grefve Henning Hamilton var den förste bland inbjudarne, som beträdde talarestolen. Uti ett tal, som allmänt beundrades för dess formfulländning och dess värma, föreslog han en skål för studentsängarne. Magister A. M. Myrberg (en af gästerna) besvarade denna helsning med att föreslå en skäl för Sverge och den svenska sängen i allmänhet. Biblioteksammanuensen Harald Wieselgren uppstod härefter och utbragte ett lefve för Upsalasångarnes anförare, d:r O. Arpi. Hr W. omtalade dervid att hr Arpi denna dag erhållit nordstjerne-orden. Konungen, sade han, har förstått folket, han har förstått Upsala-sången,. han har förstått Arpi. och under ingen nördstjerna klappar ett hjerta, värdigare en sådan yttre representant. Den gamla satsen: det är icke anföraren allena som vinner slaget, utan de djupa leder vinna det åt honom, är äfvenledes tillämplig, om den omvändes, menade talaren; således: de djupa lederna vinna intet slag, om icke de ha en anförare. Hvilken studentsångare känner icke Oscar Arpis sätt att anföra, hvem förmår såsom han föra taktpinnen, han, hvars hela kropp är ett lefvande uttryck af sången, han som kan genom en axelryckning markera än en åttondedels, än en sextondedels, än en trettiotvåondedels takt! ... Ljudeliga hurrarop buro vittne om sympatierna för skålens föremål. Det torde böra nämnas, att mag. Wi selgren i början af sitt tal tillkännagaf att han oförberedd måst uppträda, i anseende till förhinder för en annan person. IIr Årpi tackade för den skål som egnats honom, Han uttalade den innerliga tillfredsställelse han rönte öfver att finna sin goda vilja erkänd och gaf sina sångarkamrater deras fulla andel af äran. Generalmajoren J. A. Hazelius föreslog en skål för IIeftner, Upsalasångens stiftare. Upsalasången vore en nationalskatt, sade man; man hade tt deri; men ingen nationalskatt finnes, som icke rvärfvats under loppet af en lång tid. De närvarande Upsalasångarne vore endast de nuvarande utförarne af denna sång, som hade Hzftfner att tacka för sin uppkomst. Kammarskrifvaren Tammelin höll sedan ett versitieradtJöredrag, som mottogs med ganska mycket bifall och innehöll ett förherrligande af Upsalasångens triumf. Mellan talen utfördes sånger dels af studenterna, dels af en stark Stockholmskör, anförd af kammarmusikus Josef Dente. Verser Lill Upsala-sångarne af Iles och ,till Upsala-student-sångarne af E. v. Q. utdelades, tryckta. Mellan sångerna och talen utfördes musik af Svea lifgardes musikkår, i paraduniform, under anförande af direktör Rosbeck. Den var placerad på balkongen, men sedan talen slutat och den sista kören förklingat, flyttade musikkåren ned i musikpaviljongen och utförde der stycken ur operor l m. på ett sätt som ofta framkallade lifligt bifall. KL half 9 intogs den väl anordnade sexan, och kl. 9 kunde festen anses slutad. Ätt stort antal if deltagarne qvardröjde likväl länge för att njuta if aftonens skönhet. Samtalen blelvo då lifligare, sånger Ydo här och der, och utanför IIasselbacken stodo ännu till inpå natten tusentals åskådare och åhörare. — Amerikanska eskadern lättade i Månlags och afgick kl. 11 f. m. från Trälhafet. En af eskaderns officerare hade glömt ig qvar i Stockholm och afgick derifrån cd. half 10 e. m. med ängsartyget Waxtolm. Ilan måste skyndsamligen derifrån vegifva sig ombord på kanonångslupen 0n . . 1 D Ac vn NA AN A Oo