mig! 0. dyra Jane, detta är första gången, som jag inför e talar så stolt och sjelfkärt, men jag måste det gentemot e modiälldhet. Inom mig klappar, tro mig det, ett Jörtröstans, fullt hjerta, och detta hjerta säger mig med hög röst, att jag är i stånd att för min kärlek göra något stort, något, som ni anser omöjligt. Jane eftertänkte ett ögonblick allvarligt. Redan ville hon ansluta sig till den så varmt och rent älskandes ljufva hopp men då uppvaknade åter det gamla tviflet med förnyad kraft inom henne, och hon utropade: — Nej, nej, det är ändå omöjligt! Ni misstar er om er sjelf. — Godt, godt; jag vill ej längre försöka att ställa mig högre och mäktigare i edra ögon, än ni är böjd att anse mig för; men om ni tviflar på min förmåga att inverka på er far, så måste jag göra er en bekännelse, som skall bevisa er, att jag ej är i förlägenhet om andras hjelp. — En bekännelse? frågade hon, råkande i ny förvåning och i det en häftig förskräckelse afmålade sig på hennes bleknande ansigte. — O, hvilken? Tala fort! — Förskräcks icke, Jane, och framför allt, frukta intet! Det är något godt, ehuru ni ej väntar det och i första ögonblicket tillochmed skall anklaga mig — — Ni gör mig allt ängsligare, afbröt hon honom. Tala fort! — Nåväl, så vill jag med ett ord säga er det. Jag är ej längre den ende, som känner mitt förhållande till er. Nej, Jane, händelsen eller Försynen har fogat så, och nöden har tvungit mig dertill, att — jag sökt mig en förtrogen — — Huru? En förtrogen? Behöfde ni någon sådan utom mig? g — Ja, jag behöfde det. Er egen olycka och min, som är oskiljaktigt förbunden med er, ha gjort det nödvändigt. Men det är en ädel man, för hvilken jag öppnat mitt hjerta, och han skall och kan ej förråda oss — — Hvem är det? frågade hon med klappande hjerta och sökande att på förhand läsa svaret i hans ögon. — Det är Ernst Schilling, min förträlslige värd. Han känner mitt lidande och min kärlek, och — hvilket vill säga ännu mycket mera — han gillar denna kärlek!