Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1867, sida 2

— Jane, kära Jane, sade han med sin hjertvinnande röst, oroa er ej, dertill sinnes allt intet skäl. Det är sannt, något allvarligt har jag visserligen att säga er, och det gör mig mähända något förvirrad. Fär jag då en gång verkligen tala såsom det ligger mig på hjertat? Jane drog vid dessa ord sakta sin hand ur hans och såg med sin vanliga sorgsna blick ned framför sig. — Såsom det ligger er på hjertat? upprepade hon. Hur skall jag förstå det? Såsom jag hoppas, är det ejer afsigt att på nytt störa det stilla lugn, som jag så svårt tillkämpat mig. Tala således! Reinbold besinnade sig ett ögonblick; derefter fortfor han, i början lugnt, men snart med tilltagande liflighet: — Ack, Jane, ert lugn skulle jag visst icke på nytt vilja störa, och likväl känner jag ett oemotståndligt behof att ännu en gång återkomma till det sällsamma förhållande, som afsig sjelft uppstått mellan oss. Ja, vårt förhållande sådant det är, och hvad som skall blifva deraf, det är evigt och ständigt, dag och natt, hufvudföremålet för mina tankar. Kan det ock vara annorlunda? Nej! Hur jag med hela min själ är er tillgifsen, vet ni, derom behöfver jag ej vidare nämna ett ord. Men att jag, med denna min tillgifvenhet, ej i längden kan åtnöja mig med det, som ni i stället lofvat mig, inser jag med hvarje timma allt tydligare. Ni kan fördenskull sannerligen ej förtänka mig, om jag rastlöst sträfvar och eftertraktar att af er erhålla ett större löfte än ni hittills gifvit mig. Ja, kära Jane, jag skall äfven fortfarande lika rastlöst sträfva och eftertrakta att finna en möjlighet, hur jag kan besegra ert öde, ort sorgliga öde, och omgestalta det till ett lyckligt — detta ir mitt fasta och orubbliga beslut, och detta beslut ville, måste jag i dag ännu en gång uttala för er. . Jane suckade tungt och stirrade dystert framför sig. — Det är således ert beslut ? sade hon vemodigt och likväl med ett lugn, som hon endast efter en svåristrid kunde ha tillkämpat sig. Ack, med hvilken härdnackenhet ni vidhåller det omöjliga! Jag kunde afundas er, om jag ej tillika måste beklaga er derför. Hvartill tjenar och gagnar det, min vän, att bygga sig luftslott, hvilka — jag har redan en gång sagt er let — aldrig kunna förvandlas till verklighet? Det är en fåläng möda; jag har blott alltför klart insett det