Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1867, sida 2

cus för allisör djerfya och vågade spekulationer, ty han kände sin gamle väns liflighet och ifver. Marcus lät emellertid ej inverka på sig häraf och — kort sagdt — hvad min far fruktat, inträffade blott alltför snart. In dag ingick det meddelande, att hans vän haft otur, att icke blott tvenne fartyg, som ej varit behörigt assurerade, gått förlorade för honom, utan att äfven ett par konkurser i utlandet tillfogat honom en kännbar förlust. De närmare underrättelserna voro tillochmed ännu bedröfligare, ty det hette, att om Simon Marcus ej erhölle en betydlig hjelp, vore han förlorad och hans fullständiga bankrutt nära förestående. Detta meddelande, gjordt af Marcus sjelf med allvar och lugn, gick min far mycket till sinnes och det smärtade honom oändligt, att en så driftig, redlig och skicklig man och tillika en honom så innerligt tillgifven vän skulle drabbas så hårdt af ödets slag. Huru? Skall min gamle vän och kamrat bli bankruttör? sade han åt sig sjelf. , Nej, det kan jag ej tillåta. Och såsom han sade, så handlade han äfven och skref till Simon Marcus med förfrågan, hur mycket han behötde för att hålla sig uppe. ? Marcus, alltför stolt för att direkte begära hjelp af min far, besvarade denna fråga endast såtillvida, som han uppgaf det visserligen betydliga beloppet af sina passiva, och min far beslöt att ställa hela summan till hans disposition. Fiån detta ögonblick vände sig lyckan på Simon Marcus sida. Han hade icke blott med hela sin familj genom min far blifvit räddad från undergång, utan han återupptog äfven, till allas förvåning, med nya krafter och nya planer sina affärer, och dessa affärer voro och förblefvo i allo gynnsamma och tilltogo årligen i omfång. Marcus tacksamhet kiände inga gränser och han svor högt och dyrt — äfven sedan han för längesedan till sista skillingen återbetalt det lånade kapitalet att en gång vedergälla min far det goda, som denne gjort honom — och här har ni med få ord nyckeln till min fars handlingssätt i afseende på er sjelf. — Huru? utropade Reinhold full af fårvåning, sedan hans vän tystnat — till min förmån tar er vördado far sin gamle väns tacksamhet i anspråk? — I främsta rummet till förmån för dennes egen dotter,