Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1867, sida 2

den stackars Jane, och derefter kommer ni i ordningen: Så är det rätt och billigt, och möjligheten, ja sannolikheten af, att hans plan skall lyckas, ligger nära för handen. Simon Marcus har intill denna dag ej kunnat låta den utlofvade vedergällningen blifva min far till del, men min far vet, att han under alla omständigheter skall hålla sitt ord. Han har således skrifvit till honom, att han genast skall komma hit och — hvilket han endast personligen förmår — hjelpa honom i en stor nöd, utan att dock med ett enda ord låta honom förstå, att det sker för Janes och er skull, ja, utan att ens nämna, att han känner Jane och hennes förhållande till fadren. Och med den kännedom, min far eger om Simon Marcus, är han öfvertygad, att intet i verlden skall afhälla denne från att ins finna sig, och sedan han väl är här, blir det min far, som föreskrifver honom det dyrbara pris, hvarmed han grundligt kan afbörda sig sin utlofvade tacksamhet. — Men, min Gud, utropade Reinhold med verklig entusiasm, det är — hur skall jag kalla det — ädelt, stort, upphöjdt af er far — — Tyst, min vän, afbröt honom Ernst Schilling, läggande sin hand på hans arm, derom är icke frågan. Min far — jag, hans son måste säga det om honom — har ofta i sitt lif hatt tillfälle att göra menniskor godt, utan att göra anspråk på deras erkänsla eller tacksamhet; här vill han en gång skörda, skörda med ett för honom fullkomligt egendomligt, ädelt ocker, och då han derigenom tillika visar tvenne menniskor, hvilka vi alla älska och värdera, en välgerning, så Lar han satt sig i sinnet — gubben är äfven på sitt sätt envis — att göra det grundligt, så att det, äfven långt efter hans död, må finnas några menniskor, som kunna tala godt om honom. Reinhold hade rest sig upp och gick nu med hastiga steg, djupt upprörd, fram och tillbaka i rummet. Han hade hopknäppt händerna och talade tyst med sig sjelf och sin gode vän 1 himlen — den allsmäktige, allseende och allgode Gud. Plötsligt vände han sig till Ernst Schilling och räckte honom med tårfyllda ögon båda sina händer. — Vän, redlige vän, utropade han högt, hur skall jag kunna tacka er båda? — Tacka? Oss? frågade Ernst Schilling tillbaka. Jo, fortfor han, jag vet en tack, som skall vara oss alla kär: älska