Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1867, sida 2

Göteborg den 9 September. Den republikanska statsförsattniagen har sedan någon tid tillbaka varit satt på ett hårdt prof i den stora republiken på andra sidan af Atlantiska hafvet. Den har hittills bestått detta prof på ett lysande sätt och lärer utan tvifvel komma att så genomgå detsamma. Det är blott ett moment i densamma, som kommit på skam, och det är just det monarkiska element, som denna statsförfattning ännu bevarat uti den särskildt af folket valde presidenten, som inom en viss sfer, under sin korta regeringstid, äger en mycket stor makt. Dessa omständigheter iro väl värda att närmare beakta. Den nu fungerande presidenten Andrew Johnsson hade, ehuru boende i en slafstat, med oböjlig kraft satt sig emot slafpatronerna och vek ej ens då från sin mening när man lagt snaran om hans hals, för att bringa honom på bättre tankar. Det var utan tvifvel denna hans hållning, som föranledde hans val till vicepresident från det segrande republikanska partiets sida. När han, efter Lincolns död, tillträdde presidentskapet, var man i början icke så litet bekymrad öfver hans förestående regering — till följd af hans första olyckliga uppträdande, vid vicepresidentskapets emottagande — men snart häfde hans energiska åtgärder till bringande af ett slut på kriget, dessa farhågor, och f. d. ,skräddarens namn nämndes med bifall och beröm ej blott i Amerika, utan äfven i Europa. Efter krigets slut, när det gällde att fullfölja dess konseqvenser, svek Andrew Johnsson Nordens förhoppningar och anspråk. Han visade en oförklarlig undfallenhet för de besegrade slarherrarnes oförsynta pretentioner, och röjde äfven häri samma oböjliga halstarrighet, som utmärkt hans föregående lif. Deraf de fortsatta konflikterna med kongressen, som varit förenade med så stor häftighet å ömse sidor, att man befarat än en statskupp från presidentens sida, än hans försättande i anklagelsetillstånd, med deraf följande afsättning. Men dessa farhågor hafva småningom förgått och kan nu enhvar, som närmare känner de amerikanska förhållandena, med trygghet säga, att Förenta Staternas befolkning kommer att, utan inbördes krig, afvakta tiden för det lyckligtvis snart förestående nya presidentvalet. Att händelserna kunnat så utveckla sig, beror hufvudsakligen på tvenne omständigheter: 1:o att en majoritet af 3, inom kongressen kan besegra det veto, som presidenten eger mot den enkla majoritetens beslut, saint 2:0 på den korta tiden af fyra år för hans regering. Såsnart presidenten kan inom kongressens båda afdelningar — senaten och representanternas hus — hafva på sin sida blott en röst utöfver en fjerdedel af de röstande, eger han en ganska stor makt beträffande ej blott landets ställning till utlandet, utan ock i dess inre angelägenheter. Men försigtigtvis har man, vid denna konstitutions uppgörande, tänkt sig det fall, som just nu förekommit, att en president skulle kunna komma att missbruka denna makt, och derföre har man öppnat åt kongressen en utsigt, att kunna på fredlig väg besegra honom, och den ligger i den förstärkta majoriteten. Hade denna säkerhetsventil icke funnits; hade hr Johnson förmått göra sin vilja gällandei fråga om slafstaternas återupptagande utan vilkor i unionen, hvarigenom alla krigets frukter, i ass. å slafveriet, varit förlorade, så hade ganska säkert ett nytt inbördes krig uppstått i Amerika. Norden skulle nemligen aldrig bafva fördragit, att många tusen af dess bästa söner stupat på slagfälten och att man utgifvit många millioner af sina penningar, utan att, efter slutligen vunnen seger, stridens förnämsta ändamål blifvit uppnådt. Denna anda hos befolkningen, som tillräckligt visar halten af vissa slafpatronernas vänners i Europa påståenden: att kriget icke gällde slafveriet — denna anda hade ovilkorligen framkallat ett nytt krig, derest icke lyckligtvis konstitutionen beredt kongressen en möjlighet att besegra den halstarriga presidenten. Denna inskränkning i hans makt har alltså räddat Förenta Staterna från nya.