Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1867, sida 1

tadyrbart minne. kt, Öfver ett halft århundrade ligger emel lan den dag, då den 8-årige gossen lem re 5 8e L tnade den hydda der han söddes, och der dag, som nu var inne, då samma hydd: — stod smyckad till den fest, som återförde honom i andlig måtto till det gamla hemt. met. ). Der ligger en grön plan mellan trenne -Ibyggnader; gå den sjerdo sidan öppnar sig Yen vik af den lilla Hyttsjön. Af dessa byggnader är den, som nu intager heders— platsen, mellan de båda andra, af nyare I-I datum. Den har midtemot sig den lilla viken och på ömse sidor, likasom flyglar, åftill venster en rödmålad, torftäckt uthusbyggnad, och till höger den ofvannämnda röda tvåvåningsbyggnaden. Det är den sistnämnda, som nu ådrager sig allas blickar. Utanför det fönster på densamIll ma, som förr utgjorde ingången till huset, t cenom den lilla förstuguqvisten, stod idag tlen läktare uppförd, prydd med löf och fl blommor; der lästes initialerna J. E. Det o var på samma gång dagens talarestol. Yl Erån midten af den gröna gårdsplanen ti höjde sig en väldig sten, ännu omsvept af det sladdrande hvita täckelset. På alla tssidor stodo grupper af högtidsklädda hervirar och damer samt af bergsslagsallmotlgens män och qvinnor, ynglingar och flflickor. Der rådde en stillhet och tystnad, näIstan andaktsfull, sådan som man endast isersar i våra nordliga bygder, der naturens djupa allvar trycker sin prägel på menni;Iskornas sinnen och väsen. Der stodo I tvenne typiska bilder af dessa bergsbygdens män: den ena, en hög och kraftig gestalt, nu böjd, dock mindre af årens än saf den mödas tyngd, som hans breda saxlar burit. När han lyfter sitt sänkta hufud hvilar det mildhet och frid öfver hans regelbundna ansigte och ur ögat lyIsa välvilja och fromhet. Den långa gråa häkt-rocken och den svarta bredskyggiga hatten utvisa bergsmannen. De skarpare I dragen i den andres väsen och det stora sförskinnet med messingsspännet i hans sdrägt utvisa grusarbetaren. Den förre — föremäl för allas vänskap och vördnad, som helsade honom välkommen — var masmästareåldermannen Jonas Olsson. Båda dessa män hade varit lekkamrater med bröderne Nils och John Ericsson och många gånger sprungit med dem omkring på den gårdsplan, der vi nu stodo. Detta minne var naturligtvis nu tör de båda dyrbart, och utan tvifvel talades det derom inom de hviskande grupperna. Öfver landskapet och den egendomliga scenen lyste en klar September-middagssol; skuggorna föllo skarpa öfver gräset. Stillheten afbröts genom en hymn, uppstämd af Filipstads skarpskytte-musikkår, hvars unge medlemmar skötte sina blåsinstrumenter skickligt och musikaliskt. Derefter uppträdde på tribunen bergmästaren Sjögren och framställde i ett allvarlige och värdigt samt på goda tankar rikt föredrag ändamålet med dagens fest. Ett land, yttrade talaren, som bär aktning för sig sjelf, vet att vörda och ära sina stora män.t Den plats, der en sådan man föddes, har i viss mån en del i honom, uppbär såsom sådan en del af hans öra och eger derutipvan sin särskilta märkvärdighet. Då svensken Jobn Ericsons namn med beundran nämnes kring verlden, hafva några hans landsmän, bosatte i den trakt der han trampat sin barndoms första fjät, uppfyllda af beundran för hans snille och af tacksamhet för hans fosterlandskörlek, ansett tiden vara jnne, att till efterverlden bevara miunet af den plats, der han först såg ljuset. Om denna bergslag, just vid denna tidpunkt vill åt sig häfda detta minne af en man, som mera ön de flesta af jordens monarker ingripit i verldshändel.2nas gång, så ör detta att betrakta mera såsom en familjefest, uton anspråk på den mera lysande och mera allmönna högtidlighet, som skulle utmörka en fest, hvari hela fäderneslandet deltoge. Så hafva vi ej velat gifva denna tillstalloing en större omfattniug eller offentlighet än hvad den trängre, för rognare kretsen kunde tillåta. Denna bergslag, af gammalt van att draga omsorg om sig sjelf och sina egna behof, har ej heller vid detta tilltalle velat anlita fremmande hjelp för minnesvårdens resande. Må det tillkomma hela fäderneslandet att åt sin utmärkte son resa dyrbarare winuesstoder; oss höfves det, att med de enkla hjelpmedel, som stått oss till buds, hafva i den svenska graniten inristat den rvna, som skall erinra efter rerlden om den dag och den plats, der John Ericsson föddes. Särskildt inom denna bergslag har man kännt hjertat klappa hastigare vid underrättelsen om hvarje ny framgång, som vår i utlandet vistande store landsman vunnit, om hvarje ny seger öfver svårigheterna, som han tillkämpat sig, om hvarje lyckadt försök att till mensklighetens tjenst tämja e vilda naturkrafterna, ty vi hafva kurnat med hänförelse utropa: —nt————— — — —— mA AP mm U2 —— —— — or är föddes John Ericsson! . D (Vid dessa talarens ord föll täckelsetU från den höga granitstoden, öfver hvilken solen gjöt sina strålar. Från grufvorna D ljödo de dofva, väldiga grufskotten. Tal:n M fortsatte): F Kunde vi förflytta oss något mer än ett halft S. sekel tillbaka i tiden, skulle vi på denna plats mä-l hända se ett barn, som i det tarfliga bergmanshemmet O mottager af sin omgifning de första intrycken tilll M väckande af de idger, som hafva bidragit att om-I skapa verlden i mekaniskt, socialt, ja äfven politiskt hänseende. Från denna undanskymda lands-O ort med dess egendomliga sysselsättningar ech förvärf, från denna plats, från denna hydda ut-B gick detta barn — och blef en man. D I början at detta århundrade bodde på denna IV gård John Ericssons föräldrar: bergsmannen och D gruffogden Olof Ericsson och hans hustru Britta U Sofia Yngström, båda födda 1778, d ä Ctammada från an här I hansela