Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1867, sida 1

— — Mången Stallde 1arden 8I gungstol först kring bondens furugolf, Förrän han gick som en komet kring verlden. N Utan trifvel hafra förfädernas sysselsättningar in och bergslagsboens tunga arbete samt nödvändig se) heten att öfvervinna mötande svårigheter i vä se Sentlig mån medverkat att gifva sonen af dessa e. bygder den prägel af djerf företagsamhet och rastlös ifver, som är ett utmärkande drag hos Sh denne vår frejdade landsman. — — — — — — t: Redan vid 8 års ålder måste sädernehyddan öfej vergifvas. En hård nödvändighet trang förälh drarne att söka en ny verkningskrets, och det Jättearbete, som blifvit kalladt ,,Sverges blåa h band. Göta Kanal, blef den skola, hvarest gossens gryende anlag skulle komma att, under om1sorgsfull ledning, utvecklas. i Maskinläran, redan från tidigaste år med varmt lsimresse omfattad, blef nu hans praktiska sinnes n Sysselkättning, och redan från dessa år se vi de la första försöken med den sedermera fullkomnade varmluftsmaskinen taga form. Redan vid 13 års ålder ordnande arbetet för i-Ten styrka af 600 man vid en af statens vägbyggnader, vid 17 år begåfvad med den duglighet och kraft att hans arbete och aflöning måste skrifvas på två — har John Ericsson nu på sextiotalet bibehållit en oförtröttad arbetskraft och samma ungdomsfriska själ, full af planer för nya och stora idcers utförande. Man har ock med skäl om honom yttrat: ,,Det är denna arbetsamhet och kraft, denna törst efter vetande och rastlösa sträfvan att tillfredsställa den, som mera än hans snille gjort John Ericsson till hvad han är. Ljust hufvud är visserligen en lykta för den, som söker vetande; men är dock icke vetandet sjelft. Ty sjelfva vetandet är dödt, om det icke tillämpas. Hand i hand med det praktiska förståndet måste det träda ut i verlden ech lysa bland menniskorna; icke grubbla blott, utan handla, såframt ljuset icke skall aräfvas under skäppan. Det måste Jikasom malmen i berget brytas, smältas, sofras och hamras, om det skall bli något värdt. Få äro snillen. Arbeta kunna alla. Snille är mycket, men arbete är mera och hann ofta det mål, som snillet sköt öfver. Fördenskull — arbete, framförallt arbete! Ty så rik är ingen jordmån, att den ger skörd af sig sjelf, men ej heller någon så karg, att den icke lönar den idoge odlarens möda. Taln öfrvergick härefter till en redogösrelse för John Ericssons omfattande verksamhet i främmande länder, anförande hans vigtigaste uppfinningar, på hvilka kronan sattes genom konstruktionen af den förste ,, Monitorn. Talen slutade med följande ord: Men det höfves icke mig att här vidare söka framställa vår landsmans förtjenster. Det må vara framtiden förunnadt att skrikva hans fullständiga lefnadsteckning; det må vara fosterlandet beskärdt att på ett mera lysande sätt resa hans minnesvård. Vi hafva, genom att beteckna hans födelseort, blott velat erinra samtid och efterverld derom att vi erkänna vår skuld till John Ericsson ej allenast för den heder och glans han spridt öfver sitt fädernesland, ej allenast för de uppoffringar af mera materiel art, som han gjort för detta land, eller för densuppmuntran och hjelp, hans landsmän af honom rönt i hans nya fädernesland, utan framförallt för den fosterlandskärlek, hvilken ännu efter de 40 år, som han varit borta i främmande land, brinner lika varm; för den tillförsigt han bibringat svenska folket att kunna försvara sig sjelf, samt för det föredöme af orbetsamhet, ihärdighet och försakelse han under sin långa, vexlingsrika lefnad oss gifvit. Här mödrar bafven J ett exempel att framhålla för Edra söner! Här ynglingar sen J huru J bören använda Eder ungdom! Här, Sverges mön, sen J hvad som bör vara målet för Edra sträfvanden. Mannens lycka består ej i måttet af de rikedomar han kunnat förvärfva, ej i mängden af de yttre utmärkelser han kunnat vinna, ej heller i ett bekymmerlöst lif, utan i måttet af det goda han kunnat uträtta för sina medmenniskor och i den allmänna aktning ban derför af sina medborgare åtnjuter. Ehuru 64 år af John Ericsons lefnad äro tillryggalagda, gifva oss dock hans ungdomliga värme och fortfarande arbetsförmåga hopp derom, att honom skola vara ännu många år förunnade att verka för det goda och nyttiga, till välsignelse åt menskligheten och till ära åt honom och hans fosterjord. Så låtom oss utbringa ett lefve ej blott för den utmärkte mekanikern, den store uppfinnaren, utan derjemte för den varmhjertade, oegennyttige, ädle sosterlandsvännen — svensken John Ericssoni! Den samlade menighetens jubelrop blandades med nya toner från skarpskyttemusikkåren och med nya skott från Lång; banshyttans underjordiska djup. Samtidigt härmed utdelades tryckta verser, författade dels af den åldrige skalden, sagohäfdernas författare prosten Afeelius, som nyligen besökt dessa bygder, dels af d:r J. Piörkluud i Göteborg. De sednare lydde sålunda: En liten pilt här fordom sågs gå vid sjöastrand; Han tärkte så mycket i sinne; Ian kände i sitt hjerta en så underlig brand, Och underlig. det hviskade derinne; Från berget i skogen, der Dvergkungen stod, Det ropade: ,,Kom, gosse, om du har kraft och Å mod, ,Så skall du mång konster få lära. Ej barnalek han älskar, allena pilten gick; Men allvarsamma tankar honom följa. Rundt kring naturens rike flög han forskande c Att söka de andar der sig dölja; Han hör hur de sucka i masugnens brand; Med beruslig fröjd han skådar, hur deras jättehand Kringsvönger de hvirflande bjulen. Så gick han der och drömde om en förtrollad verld, Hvars nyckel han spanade att finna. kn man då honom mötte på hans ensliga färd; Han såg ett ljus i gossens ögon brinna; Kom, följ mig! han sade, ,,så visar jag dig Den törniga, den branta, men solomgjutna stig, Som leder till kunskapens rike, )ch vid den ädles sida, hvars namn ej minnet lömt, sick gossen sin framtid till möte, Ivad förr ban endast anat, hvad barnet dunkelt drömf, likt skuggorna i morgondimmans sköte, Det klarnar allt högre för ynglingens syn; Uti hans själ det flammar, likt blixtens eld i skyn — Det slumrande snillet har vaknat. Men liksom unga örnen på växta vingars par Från nästet i rymden försvinner, Så ifrån fädrens bygder orolig yngling drar, r trångt han det i gömda hemmet finner. ch med sig han hade ej gods eller gull; Men i sin själ han gömde en verld af tankar full) barmen ett brinnande hjerta.