Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1867, sida 1

princip trogen, fordrar den allmännaste samvetsoch religionsfrihet äfven utom kyrkan, och vill ej qvarhålla någon inom kyrkan eller åt kyrkan vinna någon ny medlem annat än på den fria öfvertygelsens väg. Katholicismen betraktar kyrkan såsom den öfver den profana verlden upphöjda gudomliga anstalt, som ensamt är i stånd att på jorden verka för Guds rikes tillkomst bland menniskorna. På grund häraf måste katholicismen konseqvent fordra, att all politik handhafves enligt kyrkans fingervisningar ,till förhöjandet af Guds ära, att intet af hvad som hör till vetenskap, skön konst, uppfostringsväsende, m. m. någonsin släppes ur kyrkans händer. — Protestantismen, som i kyrkan endast ser ett religiöst samfund, fordrar, att staten styres oafhängigt af kyrkan, att hvarje vetenskap och konst må få utveckla sig fritt enligt sin egen inneboende lag och att frihet må råda inom alla mensklighetens sedliga verksamhetsområden. Således: störtandet af hierarkiens allt beherrskande auktoritet och återställandet af den fria personligheten, den myndiga kristenheten — detta är hvad protestantismen vill uträtta; detta är dess allmänna uppgift äfven i vår närvarande tid. Och frukterna af dessa dess strävanden skola blifva: den fortgående utvecklingen af det religiösa lifvet och af den kristliga insigten, vetenskapernas uppblomstring, statens sjelfständighet, allmän religionsfrihet. Katholicismen representerar medeltiden, protestantismen den nya tiden. Att dessa båda olika verldsåskådningar äro med hvarandra oförenliga, är lätt att inse. De kunna ej sluta fred med hvarandra; mellan dem måste råda en kamp på lif och död. Och detta måste allramest blifva fallet då, när det katholska systemet söker göra sig gällande äfven inom protestantismens område. Der man inom den protestantiska kyrkan ånyo vill tvinga tanken att böja sig under oket af en motsägelsefull, föråldrad kyrkolära, der man af vetenskaperna fordrar att de ej få komma till andra resultater, än som låta sig förenas med den kyrkliga ortodoxiens antaganden, der man lägger folkundervisningen uteslutande i kyrkans händer, undertrycker eller inskränker religionsfriheten, undanhåller församlingen hennes rättigheter till förmån för cut hierarkiskt kyrkoregemente — der är öfverallt vår gamla arffiende, den katholicerande riktningen, tillstädes; der gäller det att vara på sin vakt, såvida vi ej vilja gå förlustige om protestantismens och dermed äfven om kristendomens grundsanningar. Vid reformationsperiodens inträde hade den romerska katholicismen i visst afseende redan öfverlelvat sig sjelf. I stället för att arbeta för själarnes frälsning, bemödade den sig blott om att stärka och utvidga sitt verldsliga inflytande samt att öka sina jordiska egodelar. I följd häraf var äfven vid denna tidpunkt tron på den katholska kyrkans gudomliga sändning djupt undergräfd bland folket. Allt starkare blet bland de tänkande tviflet på den så fullständigt vanslägtade kyrkans förmåga att vara mensklighetens väglederska till Guds rike; allt oafvisligare lät sig förnimmas det betryckta samvetets fråga: huru skall den syndiga menniskan komma till visshet om sim försoning? Det var då Luther uppträdde med det energiska yrkandet, att man för att finna ett tillfredsställande svar på denna fråga hade att vända sig åt helt annat håll, Igå till helt andra källor, än de, hvarur katholicismen sökt konstruera sin frälsningslära. Katholicismen kände visserligen den evangeliska och apostoliska historiens äldsta urkunder; men en annan källa, nemligen den kyrkliga traditionen, hade upphöjts till lika, ja, till högre rang än de bibliska skrifterna, och kännedomen . om den ursprungliga kristendomen hade I sålunda grumlats genom misstag och fördomar af betänkligaste art. Mot dessa inom den katholska kyrkan gängse villfarelser, mot traditionens auktoritet i allmänhet höjde reformatorerna ssin protest. De förkastade alla de orena I källor, ur hvilka man hittills menat ssig kunna vinna insigt i kristendomens I sanningar, och uppställde grundsatsen om såsom den anda aukto den heliga skrift såsom den enda ankto rr IA oto — — — — — — —— TT — — — —t—— Jr förrn rt a siteten i fråga om kristendomens väsende. Derigenom undanröjde de äfven ett stort santal af de i kyrkan under det kristna namnet i omlopp varande hedniska och judiska villomeningar och gåfvo väckelsen till att i religionens angelägenheter låta sanningens utforskande och kännedom I blifva den första och vigtigaste uppgiften. För oss framställer sig nu den frågan: har protestantismen redan en gång för lalla löst denna sin förnämsta och vigtiI gaste uppgift, eller förhåller det sig måhända så, att en väsentlig del af densamma ännu återstår att lösa? Att detta sednare verkligen är fallet, skola vi här söka I visa. Beeformatorerna hade uppställt grundsatsen, att den heliga skrift är den enda I tillförlitliga källan för vår kännedom om I kristendomen; men denna i sig sjelf vigstiga grundsats berodde hos dem till en del på ett ensidigt och ohållbart föreställningssätt om skriftens uppkomst och betydelse. De betraktade nemsigen densamma utan I vidare såsom varande sjelfra den gudomDenna mening kunna FR EA 8 2