Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1867, sida 1

Der rr ma . issa folk och tidsperioder. Bibeln är en amling af högst vigtiga och ärevördiga ippenbarelse-urkunder; den har såsom sålan ej ett omedelbart gudomligt, utan ett äsentligt menskligt ursprung, och det var lerföre ej riktigt att åt dessa af ofullkomiga menniskor författade skrifter tillerinna gudomlig auktoritet och fullständig felbarhet. Måhända skall en och annan af våra läare finna hvad vi här om bibeln yttrat ara djerfva och i sina konseqvenser fariga påståenden. Vi medgifva gerna, att år äsigt om de bibliska skristernas urprung och betydelse ingalunda låter sig örenas med ortodoxiens mekaniska inspiationslära; men vi påstå äfven, att denna frågavarande dogm ej har ringaste stöd i ibelns egna utsagor, och vi tillägga, att ifven Luthers ställning till bibelordet var m helt annan, än våra jHrenläriges nu ör tiden. Den store reformatorns ursprumgiga grundåskådning af bibeln var ingaunda egnad att låta densamma synas omzifven af en ofelbarhetens öfvermenskliga ,loria. Tvärtom förekomma på mångfalliga ställen i hans skrifter ganska fria och ljerfva yttranden öfver flera af bibelns bocker; yttranden, hvilka man vanligen lltför lätt halkar öfver hos det parti, som vid sina förnuftsvidriga antaganden falskigen menar sig hafva den ärlige och i så många stycken klart och sundt tänkande d:r Martinus på sin sida. De , gode och trogne lärarne och forskarne i det gamla testamentet hafva, enligt Luthers åsigt ,understundom gifvit oss hö, strå elle träd; de hafva ej alltid haft att tillgå idel silfver, guld och ädelstenar. I Salomos predikan tadlar han att denna bok ingenting vet och ingenting lär om Kristus. den har hvarken stöflor eller sporrar, utan rider i strumporna. Konungaböckerna förtjena, enligt hans åsigt, långt mera tillit än krönikeböckerna. Mot Esthers bok är han, förklarar han, så fiendtligt sinnad att han önskade det den alldeles ej funnes till. Men äfven nya testamentets böc ker hafva för honom ingalunda sammy värde. Bland evangelierna anser han de fjerde ega en vida högre rang än de tre första, derföre att i det fjerde evangelie talas föga om Kristi verk, men deremo mycket om hans predikan, under det at deremot i de tre första evangelierna råde ett motsatt förhållande. ,Derföre är, sä ger Luther, ,,Johannis evangelium det fina rätta hufvudevangeliet och är vida att fö redraga framför de öfrigek. Apostelei Pauli bref, isynnerhet brefvet till romarn (derjemte äfven Petri första bref), bild: kärnan och märgen bland nya testamen tets böcker, de böra utgöra hvarje kristen dagliga bröd. Äfven detta Luthers omdöme grunda sig derpå, att i dessa bref ej så mycke talas om Kristi verk och undergerningar utan att ,tron på Kristus der mästerlige: utmålas. Emedan detta sednare ej är fal let i Jakobs bref, så betecknar Luther det samma som , cine rechte stroherne Epi stel, som ,,ej har något evangeliskt skap lynne i sig. Den, som är i stånd att s Jakobs lära att öfverensstämma med Pauli på honom vill jag sätta min barett oc låta honom kalla mig en narr. Han an ser ej ens detta bref vara en apostolis skrift, emedan det ,rakt emot Paulus oc alla de andra skrifterna gifver äran åt d goda verken. Ja, han yttrar till och me den förmodan, att detta brefs författar torde hafva varit en god och from, me svag man, som missförstått de apostolisk skrifterna. Äfven öfver Judas bref, son han anser vara ett ofullständigt utdrag u Petri andra bref, fäller han ett gansk ringaktande omdöme. Mot Uppenbarelse boken var han synnerligen ogynnsamt sin nad. Den saknar, siger han, all aposta lisk och profetisk karakter. ,Min and kan ej förlika sig med denna bok, oc detta är för mig skäl nog att ej högakt densamma. På samma skoningslösa sätt dömer Lu ther öfver kyrkofäderna. ,, Hieronymus m man läsa sör historiernas skull, ty af de rätta tron och den sanna religionen finne ej det minsta i hans skrifter. Origenes ha jag redan bannlyst. Chrysostomus duge till ingenting, icke heller Basilius; han ä blott en munk; jag vill ej gifva ett hå för honom. Tertullianus är en äkta Karl stadt, Cyprianus en klen teolog, Thoma af Aquino en pratmakare!, 0. 8. v. I alla dessa utsagor röjer sig den äkt protestantismens princip: Den fria per sonligheten, som ej aktar någon auktorite i verlden så högt, att hon skulle låta för må sig att frångå sin egen sjelfständig vunna öfvertygelse. Till sjelfva sin prir cip är sålunda protestantismen en afgjor anhängare af den fria forskningens, de fria tänkandets rätt och fiende till all auk toritetstro. — — — Bref, (Från H.-T:s korresp.) Tandan J 20 Ana 1867