Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1867, sida 1

Att återskänka friden åt det genom Syn-, den och villfarelsen af orolig ängslanj52 qvalda menniskohjertat, att förnya menni-. E skans religiösa och sedliga gemenskap med K. Gud, att rikta hennes sinne från det jor-Im diska mot ,de ting, som ofvantill äro,j5e för att sålunda åvägabringa menniskans helgelse och hennes deraf beroende eviga de salighet: detta är kristendomens och der-. före äfven i allmänhet taget protestantis-Äat mens uppgift. k Men protestantismen har såsom sådan företrädesvis en särskild uppgift. Den har f. nemligen uppstått i motsats till den ro-jh, merska katholicismen, och har just genom denna motsats erhållit sin historiska betydelse. För att rätt fatta protestantismens uppgift vilja vi sålunda först i korthet redogöra för de punkter, hvari man har att söka den egentliga motsatsen mellan katholicismen och protestantismen. Denna motsats rör ej endast sjelfva läran; den är ej en motsats blott och bart mellan de läroformer, som fastställts å ena sidan af de gamla kyrkomötena och slutligen af det Tridentinska konciliet och å andra sidan af reformatorerna i vår kyrkas symboliska böcker. Motsatsen sträcker sig vida djupare, än blott till det teoretiska. Protestantismen betecknar nemligen en ny verldshistorisk princip, som var bestämd att aflösa katholicismens tidehvarf. Det för protestantismen karakteristiska är ej så mycket förändrade dogmatiska åsigter, som fastmera den omständigheten att här religiöst-sedliga grundsatser af verldshistorisk betydelse för första gången kommit till gällande kraft, grund-: satser, hvilkas fulla vigt och betydelse vi först nu efter tre århundradens förlopp äro i stånd att nöjaktigt uppskatta. Då Luther disputerar med Erasmus och Eck öfver predistinationen, viljans frihet eller andra läropunkter; då han i fråga om nattvardsläran hårdnackadt sasthäller skriftens bokstaf gentemot de reformertes uppsattning: då och i många andra dylika sall är han ej den store reformatorn; han är då en skolastiker såväl som de andre och öfverträffsar ej sällan sina motståndare i skolastiska spetsfundigheter. Reformator är Luther då, när han, trött af de kyrkliga botöfningarne och späkningarne, förtviflande om de goda verkens och den kyrkliga absolutionens saliggörande kraft, går in i sitt innersta, upptäcker att endast tron gör menniskan rättfärdig, d. v. s. endast den åt Gud hängifna personliget sinnesstämningen hestämmer mennishans värde inför Gud. Och Luthers protestantism finna vi ej förnämligast i hans dogmatiska och exegetiska skrifter, icke heller i den lutherska kyrkans symboliska böcker. I Worms deremot, der han med sin personliga öfvertygelse frimodigt ställde sig gentemot alla rikets och kyrkans auktoriteter, der han med handen på den heliga skrift ståndaktigt genmälde: bär står jag och kan ej annorlunda! — der finna vi den rätte Luther, idealet för den äkte protestanten. Menniskans fria tillträde till Gud utan presterlig förmedling och den personliga öfvertygelsens obetingade rätt gentemot hvarje auktoritet — detta är protestantismens grundtanke. Katholicismens grundsats lyder: salighet genom kyrkan. Protestantismens deremot: salighet genom tron. Katholicismen antager att kyrkan, den bestämdt geografiskt och historiskt begränsade kyrkan, som har påfven i Rom till sitt öfverhufvud, är i uteslutande besittning af sanningen. Ingen, som ej tillhör denna kyrka, kan komma i delaktighet af den gudomliga nåden, och inom kyrkan kan ingen nalkas Gud utan genom förmedling af presterskapet, som ensamt har makt att upplåta och tillsluta himmelrikets portar. Kyrkan, d. v. s. det hierarkiskt organiserade presterskapet, fortplantar från slägt till slägt den gudomliga uppenbarelsens sanningar; hon ensamt eger nyckeln till den rätta tolkningen at bibelordet och vet att rätt tillimpa detsamma på lifvet. — För protestantismen deremot gäller tron, d. v. s. den personliga hängifvenheten till den i Jesus uppenbar vordna gudomliga kärleken, såsom salighetens grund. Ingen enskild person, intet embete eller stånd inom kyrkan är bemyndigadt att utöfva medlarekallet melIlan menniskan och Gud, utan alla behöfva i lika hög grad den omedelbara trosgemenskapen med Gud, och derföre kan ingen menniska förvärfva saligheten åt den andra lika litet som hon utestänga den andra från himmelriket. Den, som sördömes af hela kyrkan, fördömes dock ej dersöre at Gud. Och om än hela kyrkan lofprisande smyckar en dödlig med helighetens gloria, så är det dock tänkbart att helgonet inför Guds domstol framstår i en helt annan dager. Likasom protestantismen lär ett de kristnes allmänna prestadöme, så betonar den äfven ofullkomligheten af alla menskliga verk och derföre behofvet af en fortgående reforImation för hela kristenheten i alla dess lärosatser och institutioner. ; Katholicismen ställer sig med sina oföränderliga former, med sitt genom celiba-J l — — 4 oc — — nn — — — — —— — — — .—n— — — — — — .Ai —— stet från verlden skilda presterskap utom och öfver menniskolifvets allmänna förlopp; den katholska sedligheten består i latt öfvergifva och tillintetgöra alla natur(liga förhållanden mellan menniskorna. — Protestantismen träder in i lifvet och anToa dan sasllioq nymnscifton hör a ÅA nt n