— Godt. om hvad — jag menar om hvem tala vi så ledes? — Utan allt tvifvel vill ni tala om Jane Norrmanson — — Ja, så är det, om henne vill jag tala med er. Ocl jag vill således öppet tillstå för er, att jag trott mig märka att ni redan straxt från början inträdt i mitt hus endast med att halft hjerta, och från och med det ögonblick, då Jane Norrmanson trädde inom er synkrets, har detta halfva hjert: än ytterligare minskats något, och den ojemförligt större hälfter har utan tvifvel nedstigit några trappsteg djupare än vi jus nu sitta. Har jag rätt? — Ja, ni har fullkomligt rätt. — Nåväl, min vän, så långt ha vi då kommit, och jag ä glad öfver att finna er så tillgänglig och meddelsam — säg mig nu uppriktigt: kände ni Jane Norrmanson redan innar ni träffade henne i det lilla huset, dit Margaretha så afsiglslöst förde er? Reinhold kände sig varm om hjertat då han hörde der redlige mannen vid sin sida tala så öppet. Han räckte ho nom hjertligt handen, tryckte den med värma och sade, efter hand råkande i en numera hos honom sällsynt liflighet: — Min vän, hittills har ni nästan ensam talat, nu skal jag tala ensam, och intet, ej det ringaste at hvad. som före fallit mellan Jane Norrmanson och mig skall bli fördoldt fö er. Ni har en dubbel rättighet att fordra detta af mig, båd såsom, vän och gästvän, och jag känner fullkomligt min plig att, så omständligt jag förmår, berätta er hur underbart mit öde gestaltat sig i ert hus. Så hör då! Efter denna inledning berättade han utförligt tilldragel serna i Altona och Hamburg från och med det ögonblick, di han hos sin värds gamle far lärt känna Felix Mendelssohn lärjunge och denne fört honom till det judiska templet, änd: till den dag, då han sista gången sett och talat med Jan Norrmanson; och nästan allt hvad vi i den föreliggande he rättelsen meddelat våra läsare anförtroddes åt den redlige vän nen, hvilken ej på långt när anat, att Reinhold Strahl skull ha något så vigtigt och intressant att förtälja honom. (Forts.)