Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1867, sida 3

Björnjagter i Lappmarken, Följande karakteristiska jagthistorier meddelas i 2:dra häftet af Svenska jägartörbundets nya Tidskrift: De äro korta, vinterdagarne i höga norden; aftnarne deremot så mycket längre. — Romanförfattare låta gerna ett litet sällskap om vinterqvällen sitta i samtal framför en sprakande brasa. Häruppe ligger ett sådant förhållande ej inom diktens, utan inom verklighetens område; ty från skymningens inbrott och till dess man känner sig manad att gå till hvila, underhålles en mer eller mindre liflig spiseld och dito samtal. Man har kanske en sysselsättning, som emellanåt påkallar ens kringströfvande i markerna: man är ute och fårdas en bister vinterdag. Skymningen bryter in: det är kallt, så att det knäpper i skogen och så att luften antager en grön färgton. Under sådana förhållanden längtar man till bys, när qvällen kommer, och icke ens anblicken at norrskensflammornas underliga dans sängslar sinnet så, som åsynen af spisellågan på nybyggarens härd, hvilken man varsnar på andra sidan af det isbelagda träsket. Snart är man framme och har knappast hunnit helsa, förrän en stol framsättes vid spiseln — hedersplatsen — hvilken handling åtföljes af ett: ,sitt ner; var så god! Tungan, som under senare delen af färden varit bunden, under det dock tankarne flugit vida, göres åter fri. Först komma helsningarne från Per och Pål, derefter nyheterna, som äro ett ganska vigtigt kapitel. Ju Hera sådana desto bättre. Men huru många de än äro, kunna de ej räcka till för hela aftonen, om man ej har lappens förmåga att idisla; och, utan att man märker det, föres samtalet in på renarnes, jagtens och fiskets områden. En sådan afton, ej längesedan, gästade jag en nybyggare, der vid samma tillfälle äfven var en lapp, om hvilken jag visste, att han under vintern i sällskap med ett par andra dödat en björn. Jag ledde snart samtalet på denna händelse och med intresse lyssnade jag till följande berättelse: Vi voro, sade nu Nils Nilsson Kallok, ,jag och bröderna Knut och Petter under midten af sarvtiden) ute för att ränna renar, då vi på fjellet Kierkau anträffade spår af en medelmåttigt stor björn. Vi lemnade vårt arbete och företogo istället att hvärfva (holma) björn, men kunde ej hålla fort dermed, ty urn (yrvädret) kom på fjellet och vi nödgades sno om (vända om). Af spårets rigtning och den påbörjade hvärfningen trodde vi oss kunna sluta till, att björnen dragit af till en på norra sidan af berget befintlig hälleflygga z g), könd för att under vintern herbergera i öfverenskommo derför att sn ) dit I vid tillfälle och undersöka hälle vieste att eli sådant fö Å rt äfventyr. F m mes I på denna förd dsll det brant sluttande berget kröpo vi Jik : var, på händer och fötler utför afsatserna, Lills vi stannade vid en lodrätt nedgående klippvägg. Hunna dit sågo vi ingen vån att komma längre och tänkte afstå från hela saken, då bror Knut väckte förslag derom, att vi andra medelst den medjörda kastlinan skulle hala honom utför. Vi andra hade just ingen lust dertill. då vi ej kunde följa med och hjelpa vår broder, om fara skulle komma å färde, men läto omsider beveka oss genom hans enträgna uppmaningar och sådana gripande ord, som dessa: hvarför skall ni klaga öfver kaffenöden t), då ni nu ej vill, att jag skall gå ned och dräpa björn ? Med linan under armarne och spjutet i hand nedfirades Knut, och var den femtio fot långa linan lagom lång, så att han nådde en nedanför varande afsats af ett par fots bredd. Här frigjorde han sig från sjuopan och började åter klättrandet på händer och tötter. Vi ångrade redan hvad vi gjort och afbidade under fruktan hvad som komma skulle, ty snart reste Knut på sig och vi sågo att han rustade sig till nappatag med björn, hvilken sålunda, efter hvad vi förmodat, låg i hälleflyggan. Den afsats, på hvilken Knut befann sig, var så. smal, att vi fruktade det han vid minsta rörelse. skulle störta utför tvärbranten. Som Knut sedan: förtäljde, var på detta ställe en fördjupning i. berget under den rätt uppstigande väggen. IIan nedstack spjutet i hålan, för att undersöka dess innehåll. Pähelsningen var kanske något härdhändt, så att Nalle yrvaken rusade upp, då han mottogs af en ny helsning — ett kraftigt stygn: i sidan. Nu stegrar han sig mister jemnvigten, tumlar ned och gör ett fall på flera hundra fot, då han hejdas af ett utsprång från berget, men blott för att af farten studsa något uppåt och derpå göra ännu ett nära nog lika djupt fall. Snart hissade vi upp Knut igen. Han hade ej lupit annan fara än den ett snedsteg kunnat medföra — men det hade varit döden — och på en omväg begåfvo vi oss till bergets fot, der vi sunno björnen med krossade refben och afknäckt rygg. Samma afton var äfven en annan förvägea björnjägare närvarande, nemligen Nils Johan Blom från Lulekets. Den nyss anförda händelsen gaf honom anledning att omtala några af sina jagter efter björn, af hvilka jag för denna gång vill förtälja den, hvilken han sjelf ansåg som den mest äfventyrliga. För några år tillbaka, vår man bodde då i nybygget Peurauri uppe under fjellen, hade han tillsammans med några kamrater hvärfvat en stor björn. Det var straxt på hösten, så att björnen, som ej kunde ligga fullt trygg, tillsvidare borde få vara ostörd. När rätta tiden ansågs vara inne, undersöktes den inringade trakten med den lyckliga påföljd, att idet anträffades. Utan att ge sig tid till närmare undersökning, stack en af kamraterna genast in sin bössmynning i idets öppning och afsköt sitt skott. Ingenting hördes af, allt var tyst och stilla, fast man likväl var förvissad att björn fanns inne, och man kunde ej annat tro än att den hastigt och lustigt asskjutna kulan träffat så lyckligt, att Nalle fått sin bane. Det återstod au intet annat att göra, än att taga fram honom 1 hanc orafdack hada ingan lact att varlotiälla