uppmana honom att så fort som måjligt knalla sig tillbaka, för att slippa rifvet skinn, ställde de till Blom smadliga yttranden och förebrådde honum hans feghet, att ej töras knyta fast i en dräpt björn. Detta förtröt vår i mången het dust pröfvade björnjägare, så att han beslöt att ej draga sig tillbaka, utan att försöka få björnen med sig. Han gör af den medförda remtömmen en löpsnara och kastar henne så, att hon fastnar om björnens underkäk och drar till henne helt lindrigt, under det han sjelf kryper baklänges mot öppningen. Utkommen lemnar han tömmen till de andra i det han säger: ,,halen nu in, men passen på med spjuten! Det vill andra tänder till än björnens, för att i hast bita af en rentöm. Han stretade emot, men måste följa med till öppningen. Här brast fängslet och beskedligt nog drog björnen sig tillbaka i sin håla. Man var ej sen att efter björnen sända varma helsningar med krut och bly, och sedan man gjort det bidde man en stund med spjut i hand, om han skulle höras af, och derefter fick Blom nya uppmaningar att krypa in och skaffa visshet om salutens verkningar. Härtill svarade dock denne: .Gån nu in I, som ären stora i halsen! En lappyngling fattade då mod och kröp in, fastgjorde tömmen i björnen, som drogs fram och befanns vara sten död. ,Aldrig — tillade Blom, — ,,hYarken förr eller senare, har jag trott mig så nära evigheten, som då jag låg derinne och såg björnen midt emot mig; han gapade så att jag trodde han skulle svälja mig och öga sto i skalln pån, som stora eldklot. Jag har senare eftersport sanningsenligheten af ofvanstående och funnit den bekräftad. Jockmock i Febr. 1867. Axel Cnattingius.