Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1867, sida 1

Jag ser dig nu i tankarne stå framför mig, sedan du läs denna sorgliga berättelse, och jag känner din pröfvande blicl riktad på mig. 0. var ej så sträng, så kall, så hjertlös; t jag tycker mig höra dig säga: ,slit dig lös honom, und vik honom helt och hållet, för att icke rycka ditt förderf! — men ack, Jenny, jag eger ej längre kraft här. till, ty hans närvaro bar blifvit mig nödvändig, såsom solens ljus är det för den växande plantan. Så långt, ja så lång har det kommit med din stackars Jane, med din Jane, son vet, att hon ej får älska och likväl älskar, emedan hon måste det, emedan hon följer sitt öde, och mitt öde — 0, det tillhvi skar mig dag och natt en inre, talande röst — drager mig, ryc ker mig oemotståndligt till hans bröst. Så har jag då nu framlagt för dig hela mitt hjerta, och du vet hvad jag känner, hvad Jag lider. Hvad skall nu blifva af allt detta? Så frågar jag tusen gånger om dagen mig sjel och finner intet svar derpå. Nu är min bön till dig, som vore du mitt öde: säg du mig hvad jag skall göra. Ty göra något måste jag; såsom det nu är, kan det ej, får det ej förblifva Om du vet något råd, någon utväg, så säg mig det, jag trånar derefter; men vet du intet, så trösta mig åtminstone i mitt gränslösa elände, ty här i min omgifning har jag ingen, ingen, som känner mig så noga som du, som förstår min kärlek såsom du, och som, såsom du, år efter år sett mig drabbas af den ena olyckan efter den andra. Jenny, min kraft är bruten, jag kan ej skrifva mera. Ack, jag kan ej heller tänka mera, ty jag har nästan tänkt slut på mina tankar. Klockan är nu fyra på morgonen, och redan klockan sju vill jag bort; han får ej återse mig i dag. Ty finge han se mig i min svaghet efter denna genomvakade natt, så skulle jag ej mera ha tillräcklig styrka att säga honom, att jag endast kan vara hans väninna, nej! jag skulle sjunka till hans bröst, och dermed — vore allt, allt sagdt. Så vill jag då sluta detta ändlösa bref och hvila ut ett par timmar. Farväl, farväl, Jenny! Och om du har ett deltagande, ett menskligt hjerta, så kasta ej någon sten på mig. Ett tillstånd sådant som mitt kan endast den rätt bedöma, som genomlefvat det såsom jag; hvarje skildring, hvarje beskrifning deraf är endast ett svagt, från början misslyckadt försök. Så haf medlidande, tröst och råd åt din arma Jane. — (Forts.)