åt, att jag skulle bli det, hvarför den ovänt sen helt säkert skall bli henne angenäm. Med sådana tankar närmade sig Reinhold alltmer och mer det lilla huset. , Månne hon väntar mig och kanske redan på afstånd sett mig komma? frågade han sig ånyo. , Ack, hur glad jag skulle bli, om jag åter finge se henne stå vid gallerporten och — måhända ändå blicka efter mig! Men nej, den glädjen skulle ej denna gång bli honom till del. Gallerporten stod öppen, men ingen kär gestalt var synlig i densamma. Han gick långsamt in i trädgården, men äfven denna var tom och ingen syntes till i närheten af det lilla huset, utanför hvilket han nu stod. Reinhold såg sig omkring. Hade Jane ännu alls icke varit ute i dag? Hvar var trädgårdskannan, med hvilken hon vid denna tid alltid brukade sysselsätta sig? Hvar kunde Jane väl vara? Trädgårdsdörren till hennes sal syntes ännu alls icke ha varit öppnad — jalousierna voro nedfällda — alldeles som föregående aftonen. Hvad kunde detta betyda? Hvar — hvar fanns Jane? Hon kunde väl ej åter ha insjuknat och ligga till sängs uppe i sitt sofrum? Plågad af dylika tankar, gick Reinhold tillbaka till sidoporten och ringde. Han fick vänta något länge, innan han inifrån hörde steg, som långsamt kommo nedför den knarrande trappan. Ändtligen öppnades dörren, och den gamla Rebecka visade sig, klädd för att gå ut samt hållande tvenne bref i handen. — Ack, god morgon, herr doktor! utropade hon. Tonen i hennes röst lugnade Reinhold redan något mera än gummans ansigte, på hvilket en egendomlig betryckthet stod att läsa. — Nå, Rebecka, hvad är det? frågade han brådskande. Ni ser ju så besynnerligt modstulen ut. — Ack, rättvise Gud! blef svaret. Hvarför skulle jag ej vara modstulen, jag, som alls icke är vand att vara ensam här i huset? — Ensam? hur så? Jag förstår er icke. — Huru, anar ni det ej? Mitt barn, mitt stackars barn, Jane, har ju öfvergifvit mig och är borta — — Borta? utropade Reinhold förskräckt, liksom hade ett ade underrätÅ ig 8 te