Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1867, sida 2

a RA CJ BUUH 1 DIV 101 AL DlitCRILUÄ och intrigen, återväckandet af den mägtiga känsla, som utvidgar vår synkrets och sporrar vår verksamhet skall göra vårt folk till hvad det borde vara i medlet af 19:de århundradet och skall låta det lefva det civiliserade Europas lif. Tankeuttryckets frihet, föreningsoch associationsrätt såsom medel att lära känna ideerna, omröstningens frihet, för att ena dem, talarestolens frihet för att förvandla dem till lagar, så attregeringarne blifva produkter af den allmänna meningen, det blir kronan på värt verk, när vi genomgått revolutionsperioden. En liten arsträngning från hvarje medporgares sida, och snart skola de despotiska inslytelserna på landsbygden, kotteriväldet i städerna och tyranniet i Madrid hafva fallit. Till vapen! Ilafven fullt förtroende till framgången; dåliga regeringar kunna icke lefva längre än folkets till det yttersta frestade tålamod tillåter. Letve sriheten! Lesfve solksuveräniteten! Juan Prim. Proklamation till armåen. Soldater! I måsten lyssna till landets röst, som begär revolution. Spanska armfen var i alla tider af vår ärorika historia tyrannernas största tende, rättvisans och den medborgerliga frihetens kraftigaste stöd. Skall då arm6en i detta högtidliga ögonblick blifva sina minnen otrogen? Jag har en mängd intyg, en massa underrättelser, som tillåta att förmoda motsatsen. Kamrater! Gripen till vapen och förenen er med edra fäder och bröder! Höjen samma rop som de! Deras intressen äro äfven edra, målet för deras önskningar är hvarje god spanjors. Gjorde icke den för bittrade allmänna meningen en revolution nödv dig, skulle den dock vara oafvislig i anseende till de orättvisor och våldsåtgärder, för hvilka armken är offer. Detta måste hafva ett slut. Det ärabsolut nödvändigt, att en era af upprättelse och ättvisa börjar för armeen, att förtjenstens erkännande undantränger kotteriandan, attintrigens magt viker för meriterna, att börden ej får göra intrång på befordringsrätten. Generaler, officerare och soldater! Må vi alla göra vår pligt, lyssna till vårt samvetes röst och våra medborgares klagorop! Blifven I de förste, som emottagen den törtjenta belöningen, skolen I dock vara de siste, som återvänden för att hvila ut i edra samiljers sköte, der emottaga den tacksamma befolkningens välsignelser och i hvarje medborgare möta en beundrare. En arme bevisar aldrig bättre sin duglighet än när den skiljer sin af normala omständigheter bjudna pligt från det som fäderneslandet fordrar at densamma, när det är säradt i det heligaste och dyrbaraste det eger. Om manstukten bjuder att försvara goda regeringar, kan den dock icke begära, att man skall tjena till stöd åt tyranniet. Bjuder manstukten att bekämpa emöter, vill den dock icke, att man skall misskänna berättigade revolutioners röst. Soldater! Lefve friheten! Lefve folksuveräniteten! Juan Prim. MEXIKO. Likasom inbördeskriget i Förenta Staterna der utplånade de gamla gränslinierna mellan partierna, så har det äfven skett i Mexiko. De två partier — de liberale och de klerikale — som under flera årtionden af våldsam skakning bekämpat hvarandra i Mexiko, äro icke längre så jemstarka motståndare, att striden mellan dem kan sortsättas. Kyrkopartiet har ändtligen dukat under. Dess ofantliga jordbesittningar, som gåfvo det ifrån början en så fruktansvärd magt, hafva gått förlorade, och dess allians med den europeiska invasionen har, i stället för att stärka, fullständigt ruinerat detsamma. Hädanefter kan det operera endast såsom ett intrigant bihang till någon annan möjligen uppstående faktion. Denna omständighet framhålles i en redogörelse, som Newyork Tribune lemnar för den närvarande ställningen i Mexiko. Enligt denna tidning har man i stället att emotse uppkomsten at ett nytt parti, motsvarande de fordna Know-nothings i Förenta Staterna, hvars program blir att utdrifva alla främlingar ur landet och afstänga Mexiko så mycket som möjligt från utländskt inflytande. Detta är ätminstone det program, som uppstälts af den bekante general Escobedo, densamme som tillfångatog Maximilian, och hvars hat till utlandet på grund af invasionen öfvergått till någonting liknande monomani. Olyckligtvis delas detta hat för närvarande af allt för många mexikaner, och det är med denna känsla som häfstång Escobedo synes vilja operera, när det nya presidentvalet skall ega rum, ty det är knappt tvifvelaktigt, att han då ämnar uppträda som kandidat. Emellertid är ett sådant program i längden outförbart, och det mexikanska Know-nothing-partiet har, då hatet mot främlingarne hunnit svalna, ingen utsigt på lång varaktighet. Det vore emellertid en stor lycka för mexikanska folket, om Escobedos parti icke ens för ögonblicket vunne något större inflytande, och att Juares, i hvilken vänner och fiender gemensamt börja se den bäste man landet eger, blefve utan starka slitningar återvald. Också försäkras det, att ?; af nationens röster komma att tillfalla honom. Ehuru af rent indianskt blod har Juarez visat sig frisinnad och rättvis i sitt förhållande till utlandet och utländningar. Ännu i det kritiska ögonblick, då den europeiska invasionen började öfversvämma landet, sände han till alla provinsguvernörer ett cirkulär, i hvilket han strängt ålade dem att sörja för alla i landet bosatte främlingars säkerhet. När franska regeringen efterletade och offentliggjorde alla möjliga klagomål, som kunde tjena till förevändning för invasionen, fann hon mot Juarer förhållande till utländningarne dock intet annat att anmärka, än att han i Febr. 1862 hade lagt en taxa af 2 på all egendom, vare sig inföddes eller främlingars. Denna taxa drabbade naturligtvis ifven i Mexiko bosatte nordamerikaner, men Förenta Staternas gesandt i Mexiko, Cerwin, protesterade icke deremot, utan tillkännagaf i en depesch till sin regering, att han efter noggrannt öfvervägande funnit amerikanske medborgare skyldige att betala taxan, och deruti hade han utan tvifvel rätt. Det program, som Juarez år 1859 uppstälde och i enlighet med hvilket han städse handlat, kan ännu i denna stund gälla såsom hans partis och har derför betydelse äfven för tillfället. Detta program är följande: 1) konstitutionel regering; 2) fullständig frihet för alla religionsbekännelser och för pressen; 3) kyrkogodsens indragning till staten; 4) armåens underordnande under den civila magten; 5) fri invandring. (I det klerikala partiets program hette det: insen invandring utan från katolska länder). Juarca regeringshandlingar efter kejsardömets fall hafva utmärkt sig för kraft och sundt omdöme. Han har utfärdat en proklamation, som strikte anbefaller försäljningen af all återstående kyrkoegendom, som skall betalas med 40 ÅÅ i guld