Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1867, sida 4

Digte af Jonas Lie. Christiania. Jac. Dybwalds Forlag. 15867. I sitt företal till detta lilla häfte dikter säger författaren, att den, som vill bli något ,tilgavns, måste egna åt denna uppgift sin hela odelta kraft, men att han, trots sin kallelse för litteraturen, i följd af sin lefnadsställning, endast kunnat gifva gästroller deri. Hurudana dessa gästroller varit ser man af dessa dikter; de äro de enda, som återstå, sedan en hekatomb andra offrats åt lågorna. Utan att fästa oss vid hvad förf:n uträttat på det område, der han hufvudsakligen verkat, vilja vi blott yttra, att dessa poemer omisskänneligen röja mindre vanliga anlag. Det ligger djup poetisk uppfattning sörenad med tankestyrka och makt öfver formen i dessa små stycken, vare sig att de äro föranledda af någon tillfällig omändighet eller ha framsprungit ur förs själ utan någon sådan. Särdeles väl lyckas förs:n, då han ger luft åt sin fosterlandskärlek, sin längtan efter den skandinaviska idcens realiserande och sina förhoppningar om Norges och nela den skandinaviska nordens dermed förknippade ljusa och ärofulla framtid. Det är verkligen skada, att Lie sett sig föranlåten att inskränka sig till poetiska gästroller; han skulle helt visst blifvit en skald ,tilgavns, en skald af det friska och kraftfulla slag, som anstår det gamla Norge; han skulle icke trakterat sina läsare med ängsliga qväden om ett krossadt hjertas qval och en försmådd kärleks eviga suckar, han skulle i stället uti sin sång återspeglat tidens ädlaste ider och sålunda uppfyllt de anspråk man i våra dagar kan ega på den lyriske skalden. Hvad som särskilt för oss ger Lies författareskap intresse är den värma, hvarmed han talar om Sverge och om unionen — en värma, som kontrasterar mot den köld mot Sverge och allt svenskt, hvarigenom en del norska författare tyckas ha sökt vinna anseende för ultra-patriotism.