Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1867, sida 2

——— — —— — —— — en gång, som jag samlat åt er, och jag måste ännu skona era nerver, då jag vet, hur svag ni varit. Jane fästade en frågande och förvånad blick på den talande, hvars ansigte, skenbarligen utan skäl, betäckts af en mörk rodnad, och vid de ord, hon derefter yttrade, ljöd äfven hennes röst tvungen, och på hennes ansigte afspeglade sig en spänd väntan. — Jag har varit svag, sade hon sakta, men nu är Jag, tack vare Guds och er hjelp, åter frisk, och mina nerver äro stålsatta mot det, som ni kan säga mig, mera kanhända än ni tror. — Så, tror ni det? Nåväl, fortfor han med inre tvekan, långsamt och högtidligt, då vill jag tala; åtminstone en del af det myckna, som hopat sig inom mig, vill jag uttala, och allt dunkelt mellan oss skall försvinna — ja, ljust skall det bli och den hemlighet skall vältras från mitt bröst, som, hur liten den än är, likväl redan länge plågat och tryckt mig då jag befunnit mig i er närhet. N — En hemlighet? frågade Jane, i det hon lät sitt arbete hvila och kastade en skygg blick på den man, som så oväntadt kallat sig hennes vän. — Ja, för er är det troligtvis en sådan. Vet ni väl — 0, så svår denna bekännelse blir mig! — vet ni hvar jag såg er för första gången? Jane rodnade påfallande vid dessa ord, men hon fann sig hastigt samt försökte att tala så obesväradt och naturligt som möjligt. — Nå ja, sade hon, med darrande händer återtagande sitt arbete, uppe utanför min boning, så vidt jag vet, då ni den der morgonen i sällskap med Margaretha ville gå ned till Oevelgönne. . j — Nej, det var icke första gången. Jag hade redan förut sett er annorstädes. — Och han lät en paus inträda samt vände sitt rodnande ansigte helt och hållet mot Jane. Ögonblicket syntes vara pinsamt för denna. Hon vågade ej möta hans öppna blick och såg beklämd ned på sitt arbete, utan att dock röra nålen. Plötsligt fattade hon sig, försökte att småle, hvilket likväl endast med svårighet lyckades henne, och sade derefter fast och tydligt: ZT ALLAN