Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1867, sida 3

blifva god. 73 Blandade ämnen, Från Gefle skärgård skrifves till Gefle-Posten slutet af Juli månad: Strömmingsfisket här i akten har i sommar varit ganska gifvande trots ogynnsamma omständigheter, hvad väder och ind beträffar, under hvilka detsamma försiggått. Med ytterst få undantag hafva N. och NV. stränga indar varit de herrskande hela den passerade deen af sommaren. Den i våras i Norrland så allmänt rådande panmålsbristen sträckte sig lyckligtvis icke hit, ack vare närheten af Axmars bruk, hvars styresnan med klok beräkning och omsorg förliden öst hemtog spanmål af den yppersta beskaffenhet. bill brukets förvaltares heder och som ett sällsynt lrag i Axmar bruks historia må dertill nämnas, ut priset å spanmälen der ingalunda uppjagades ider den i Gefle och Söderhamn mest kritiska srioden, utan fingo brukets underhafvande sitt jehof af råg till 19 rdr tunnan, under det säden amtidigt på nyssnämnda platser betingade vida h6gre pris. Med drifisen hitkommo i våras norrifrån ett stort antal skälar. På en enda väldig isbro observerades en dag ett så stort parti af dessa skärzärdsskyttens käraste jagtföremål, att man uppskattade antalet till flere tusen. Måhända ligger någon öfverdrift i denna beräkning, men sammanämmande intyga öboerna dock, att ej en enda ck af hela ismassan kunde observeras som ej skälarne inkräktat. Naturligtvis hafva sedan dess en stor del återvändt, men de förekomma dock innu talrikare än vanligt. Tiden för jagt å dessa ljur är dock ännu ej inne, och innan hösten kommer har måhända större delen lemnat denna kust. De ständigt med frisk aptit begåfvade skälarne inställa väldiga parforcejagter i strömmingsstimmet och göra äfven som oftast stor skada på sköarne, dem de sönderrifva under det de gå längs fter lagnet för att afplocka strömmingen. Äfven axrefven vittjas flitigå af skälen, som tyckes vara n stor älskare af graflax. En gammal fiskare, boende ej långt härifrån, har i sommar på detta tt mistat 9 laxar, till hvilka hufvudeua dock rsigtigtvis lemnats qvar. Efter denna väl starka otur har den lurade gubben för sommaren upphört med detta slags fiske. För blott ett tiotal af år sedan, då skärgårdsboens lynne ännu var mycket hetsigt (sedan reigiositeten under de sednare åren vunnit mycken utbredning, har en stor förändring till lugn, arvetsamhet och välvilja inträdt), rådde emellan äljägarne mycken inbördes afund, ofta utartande ill vilda och blodiga bataljer. Ingen tålde en remmande jägare vid ,sina skär och jagtplatser, och om det ock varit en i öfrigt gammal ged vän som nalkats, så hade han utan krus blifvit afvid, med förmaning att tacka Gud för undgående vt misshandling. Man vet ännu att omtala grymma historier från den tiden. Så berättar min värd, att då han i sällskap med sin bror en höstifton begaf sig till de s. k. Kallhararne, i afsigt att jaga, de vid framkomsten funno skäljägare före sig, ehuru de för mörkrets och afständets skull icke kunde känna igen dem. Våra vänner blefvo snart observerade och eftersatte af den tremmande båten, men anande hvad komma skulle, rodde de af alla krafter undan. Snart syntes en blixt, derpå följde en svag knall — och kulan slog ner strax invid ena årbandet! De sålunda till sina lif hotade fingo väl snart reda på den, som ossat det förrädiska skottet, men måste vackert tiga, då de saknade all bevisning. Denne sednare vilde sälle blef en tid efteråt sjelf afvisad från samma trakt af Söderhamnsfiskare, som om sommaren och hösten bo på Kallhararne, och hotad till lifvet om han vidare djerfdes styra kosan dit. I vredesmod häröfver svor han, att efter den dagen ej en enda skäl skulle skjutas af de på platsen boende skyttarne — och han höll sin ed. För vinnandet af detta vackra mål begaf han sig, med ihärdigt uppoffrande af tid, krafter och sin egen jagtfördel, hvarje morgon i tidigaste gryning till närheten af nämnde skär, och aflossade der ett skott. Hvarenda skäl, som under natten legat uppe på stenarne, var med detsamma under vatten, och tittade ej vidare upp den morgonen, ty om skälen så tidigt oroas, går han ej vidare upp. Dessa nidingsdåd upprepades sedan så länge och outtröttligt, att Söderhamnsfiskrarne nödgades begifva sig hem. så snart strömmingsfisket slutat. Skäljagten kom sålunda åter i händerna på hämnaren och hans gelikar. För längre tid tillbaka förfor en bruksbokhållare på Axmar på samma sätt, för att hålla kringboentle skyttar från brukets närmaste skär. Men dessa hämnades på det våldsammaste sätt; de utpassade honom och undfägnade de den nitiske bevararen af brukets rättigheter med så mycket stryk, att den arme mannen nästan liflös måste intaga sängen för en längre tid. Men hvilka voro våldsverkarne? Ännu kan man blott gissa det. Dylika våldsamheter förekomma numera aldrig, sedan bränvinet, som förr satte den heta bloden i svallning, upphört att finnas på skärgårdsfiskarens bord; men den med det obändiga lynnet förknippade vidskepelsen sitter ännu qvar till förvånande höjd. Så har man här på fullt allvar berättat mig en trolldomshistoria, den jag tager mig friheter återgifva, enär den är synnerligen karakteristisk Tvenne ännu här i närheten lefvande män komme en vacker dag för någ:a år sedan på den tanker att deras skälbössor voro ,,förgjorda, enär skäl fastän träffad på ömtäligaste stället, dock alltid hade krafter qvar att kasta sig i sjön och på det obegripligaste sätt undgå sina förföljare. Det va så mycket säkrare att en numera mästerlots på Gåsholma spelat dem detta fula spratt, som denne en gång i ett gladt lag låtit förstå, att han hade konsten inne. De för-ökte nu allehanda ,fördrif vande medel, men utan framgång, och förbittrin gen mot Gåsholmakamr ten hade nått sin böjd, den vinterdag en Åsele-lapp kom åkande på ise från Söderhamn till deras hem. Att ett så väl kommet tillfälle att få skälbössorna lösta från för trollningen icke skulle försummas, är klart, hva dan lappen genast jordes förtrogen med förhål landet. Denne var, förstås, genast färdig att be kräfta deras misstankar, men åtog sig ock at ställa allt tillrätta och straffa den förmätne afunds mannen. För detta ändamål laddades de förgjord: gerären, lappen gick ut på gården och aflossad båda skotten i riktning mot Gåsholma, och rest sedan, rikligen undfägnad sina fårde. Och se! bös sorna dödade sedan förträffligt — men mannen p Gåsholma blef sjuk, fick ledvärk, och blef en krymp ling der många år. Både läkare och kloka gub A